För ett år sedan var det tre år sedan, nu är det fyra.
Insikten om att min pappa skulle dö har lite märkliga associationer för mig. Jag fick samtalet från min mamma, då hon berättade om den galopperande cancern, på vägen ut till Holmsund. Jag satt i bilen och skulle ut tillgolfklubben för att möta maken efter en tävling. Vi skulle äta middag på golfklubben, då det var avslutning på den årliga tävlingsveckan. Det var tryckande varmt. Jag hade klänning. Senare på kvällen satt jag i ett partytält och åt någon intetsägande buffé. Insikten sjönk sakta in. Nu skulle pappa dö, kanske om några dagar, kanske om någon månad. I cancer. Han som hade haft så många hjärnblödningar, hjärtinfarkter, epileptiska anfall, ramlat och halvt slagit ihjäl sig under de tio långa åren av sjukdom. Nu skulle han dö i cancer, inte direkt vad jag hade räknat med. Läkarna frågade om vi ville sätta in behandlingar. Unisont svarade jag, mamma och mina halvsyskon nej. Nej, inte en minut till av onödigt lidande.
Det tog bara ett par veckor från cancerbeskedet tills att pappa dog. Jag hann säga hejdå till pappa två gånger, när han låg på hospice. När det väl hände var jag och maken i Paris. Klockan sex på morgonen ringde mamma och berättade. Hon och min halvsyster var hos honom. Jag satt på en dammig heltäckningsmatta i ett hotellrum vid Luxemburgträdgården. I nästan två veckor promenerade jag och maken omkring i Paris. Jag var tömd på ord men tårarna var som en hinna över ansiktet.
Av någon okänd anledning är samtalet från mamma, när hon berättade om cancern, mer avgörande för mig än den dagen pappa faktiskt dog.
Nu är det tävlingsvecka på golfklubben igen. Maken tävlar. Jag och Lilla L. ska åka dit och äta lunch när han är klar. Det känns alltid förbannat sorgligt när jag tänker på att min pappa aldrig fick träffa Lilla L. Han skulle ha avgudat henne.
3 kommentarer:
Det är snart 13 år sedan min pappa dog. Tyvärr bleknar minnena mellan varven, och sorgen är inte lika påtaglig. Det är sedan jag fått barn som det känns lite mer då dom aldrig får en morfar.
kram
Så här efter snart tio år är faktiskt den största sorgen att min pappa inte fick träffa mina barn och maken. Dom som är det viktigaste i mitt liv, fick jag aldrig dela med honom. Det gör ont.
Själv tänker jag alltid på dagen pappa dog då jag lägger pussel, eftersom det var vad jag gjorde strax innan jag fick beskedet att han ramlat omkull på isen och aldrig skulle resa sig igen...
Sen vill jag bara tillägga: Fy fan för cancer.
Just det där med att pappa aldrig fick träffa vår dotter bränner i hjärtat. Det är ju just det viktigaste som har hänt i våra liv - och han skulle ha avgudat henne. Aj. Det gör ont.
Och ja: fy fan för cancer. På sätt och vis spelar det ingen roll vad man dör av, men cancer känns så definitivt och onödigt.
Skicka en kommentar