Ytterligare ett år

För ett år sedan var det tre år sedan, nu är det fyra.

Insikten om att min pappa skulle dö har lite märkliga associationer för mig. Jag fick samtalet från min mamma, då hon berättade om den galopperande cancern, på vägen ut till Holmsund. Jag satt i bilen och skulle ut tillgolfklubben för att möta maken efter en tävling. Vi skulle äta middag på golfklubben, då det var avslutning på den årliga tävlingsveckan. Det var tryckande varmt. Jag hade klänning. Senare på kvällen satt jag i ett partytält och åt någon intetsägande buffé. Insikten sjönk sakta in. Nu skulle pappa dö, kanske om några dagar, kanske om någon månad. I cancer. Han som hade haft så många hjärnblödningar, hjärtinfarkter, epileptiska anfall, ramlat och halvt slagit ihjäl sig under de tio långa åren av sjukdom. Nu skulle han dö i cancer, inte direkt vad jag hade räknat med. Läkarna frågade om vi ville sätta in behandlingar. Unisont svarade jag, mamma och mina halvsyskon nej. Nej, inte en minut till av onödigt lidande.

Det tog bara ett par veckor från cancerbeskedet tills att pappa dog. Jag hann säga hejdå till pappa två gånger, när han låg på hospice. När det väl hände var jag och maken i Paris. Klockan sex på morgonen ringde mamma och berättade. Hon och min halvsyster var hos honom. Jag satt på en dammig heltäckningsmatta i ett hotellrum vid Luxemburgträdgården. I nästan två veckor promenerade jag och maken omkring i Paris. Jag var tömd på ord men tårarna var som en hinna över ansiktet.

Av någon okänd anledning är samtalet från mamma, när hon berättade om cancern, mer avgörande för mig än den dagen pappa faktiskt dog.

Nu är det tävlingsvecka på golfklubben igen. Maken tävlar. Jag och Lilla L. ska åka dit och äta lunch när han är klar. Det känns alltid förbannat sorgligt när jag tänker på att min pappa aldrig fick träffa Lilla L. Han skulle ha avgudat henne.