Att säga ingenting

De senaste dagarna har jag sträckläst P O Enqvist Ett annat liv. Kontentan är att jag inte begriper mig på recencenter. Det här är ju inte alls en bok som i första hand handlar om P O:s alkoholism (det är ett tema som kommer in först på slutet), det är istället ett bokslut över en författarkarriär. Intressant som tusan om man, som jag, gillar P O:s böcker och pjäser.

Det mest intressanta är dock ett helt annat tema, nämligen den förhärskande mentaliteten i Skellefteåtrakten. I synnerhet bland något äldre generationer. P O är från Hjoggböle. Min släkt, på pappas sida, kommer från två byar nästgårds. Att läsa beskrivningarna av P O:s mamma och gamla grannar är som att läsa om min pappa, farmor och övriga släktingar. Mentaliteten går att sammanfatta i att man aldrig säger ett ord för mycket. Närmare bestämt, man säger ingenting, om någonting, så länge man själv inte har någonting att vinna på det. Om man försöker pressa den typiske Skellefteåbon på ett rakt svar får man vanligtvis ett vagt "tja, så kanske det kan vara/säger du det/det är också ett perspektiv på saken" till svar. När man väntar på en förklarande fortsättning kommer...tystnad. Följaktligen får man sällan veta någonting om vad de tycker, har varit med om eller känner. Min far var bland släktingarna på min mors sida av släkten stämplad som pokeransiktet. Han som alltid höl masken. Han som aldrig avslöjade var han egentligen stod - och var mycket nöjd med detta. Ett obekräftat rykte säger att han var folkpartist. Om han trodde på Gud eller ej var okänt, trots att han kommer från starkt frireligiösa trakter. Ingen i familjen visste hur han ville bli begravd. Det finns dock ingenting som indikerar att han inte skulle ha haft åsikter, det avslöjade det mycket sarkastiska leendet och små fnysningar (som släkten på min mors sida tolkade som rent förakt). Han var också en jäkel på poker.

Mentaliteten kan även kokas ner i en anekdot, från mitt senaste (och kanske sista?) möte med mina avlägsna släktingar. Jag var på en bouppteckning för min farfars svägerska. (Det låter givetvis helt absurt att jag skulle vara arvinge till en så avlägsen släkting, men då min far stod henne nära och min far själv hade dött året innan så var jag och mina halvsykon arvingar tillsammans med några kusiner till min far.) Efter bouppteckningen, då jag skrivit under alla papper och godkänt våra delar av arvet, var det fika hemma hos en av släktingarna. I ett försök att vara trevlig och konversera frågade jag släktingarna vem som hade fått överta kyrkstugan. Samtliga närvarande drog på sina pokeransikten och sade unisont:
- Vad då? Vi har aldrig haft någon kyrkstuga.
- Eh? Men jag har ju varit där och hälsat på när jag var barn. Hos S. (damen som vi hade haft bouppteckning för). Jag tror även att någon av er var med då? Det var en sommar på mitten av 80-talet.
- Jaså? Det måste du ha blandat ihop.
- Nej, det tror jag inte. Alltså...jag har inget intresse av stugan. Jag var mest nyfiken på vem som har den nu. Det är ju väldigt fint nere vid älven.
- Hmm, hmmm. Det måste vara någon annans stuga du tänker på.
- Nej, men det kan det ju inte vara. Jag har ju bara en släkt här uppe. Det är ju ni. Det är ingen som lever på farmors sida.
- Hmmm.
- Och det var ju hos S.
- Hmm, det säger du.
- Ja, ja. Det spelar absolut ingen roll. Jag var bara nyfiken.
- Hmm. Mer kaffe?
- Tack, det var gott.

Jag funderar faktiskt på att åka förbi kyrkstugan, för jag vet faktiskt exakt vilken av dem det är. Inte för att jag har något intresse av den, utan bara för att bevisa för mig själv att jag inte är dement. Eller tokut, som man säger där uppe.