Så är det märkliga dialogerna igång igen:
BM: Jaha, hur mycket jobbar du egentligen?
J: Heltid så klart...min tjänst är heltid.
BM: Hmm. Måste du jobba så mycket?
J: Eh, vadå måste?
BM: Ja, är det nödvändigt att du jobbar heltid?
J: Jag måste väl ingenting. Det är väl klart att jag kan jobba mindre. Om jag blir sjuk så blir jag sjukskriven...och det är väl ingen som hindrar mig om jag begär tjänstledigt. Men varför skulle jag det?
BM: Men om du är trött...du nämnde ju att du är trött.
J: Eh, ja? Jag är gravid och jag är trött. Men det är inget fel på mig och jag är inte sjuk.
BM: Men heltid för dig, vad är det?
J: ?
BM: Är det 150 procent eller? *lätt skratt*
J: Nej, det är det faktiskt inte. Många tror nog att jag jobbar väldigt mycket, men jag jobbar ungefär en normal heltid. Att jag sedan har olika mycket jobb i olika perioder är en annan sak...och inte något större problem för mig. Om jag vill så kan jag jobba exakt åtta timmar per dag, eller så anpassar jag det efter vad som passar bäst just då. Och då föredrar jag det senare...för det innebär ju också att jag kan gå hem efter lunch ibland om jag känner för det. Eller komma klockan tio om jag är trött på morgonen. Inte alltid, men ganska ofta i alla fall.
BM: Vad skulle du göra om du hade mer ledig tid då? Om du jobbade mindre?
J: Inte vet jag? Jag ser inte riktigt poängen...
BM: Skulle du inte vila mer då?
J: Men...varför måste jag just vila mer? Jag är trött ibland, men det är ju inte så att jag inte kan sova eller vila om jag behöver det.
BM: Nähä.
J: Eh...
BM: Men du kan väl fundera på om du inte kan jobba mindre?
J: Men varför...jag vill inte jobba mindre. Inte nu i alla fall. Jag är inte sjuk och det finns ingen anledning till det. Jag gillar mitt jobb.
BM: Jo, jag förstår det.
Ps. Om det inte framgår så är jag djupt konfunderad - för att inte säga bekymrad - över normen som säger att gravida och mammor inte kan eller bör jobba heltid. Vid ett antal tillfällen under den förra graviditeten erbjöds jag sjukskrivning trots att det inte fanns några medicinska (eller psykosociala) skäl. Både läkare och barnmorskor tyckte att det var helt rimligt att jag skulle trava hem från jobbet för att ta det lugnt. Detta skulle vara begripligt om jag hade ett fysiskt eller psykiskt påfrestande arbete - eller om jag på något sätt var sjuk - men så var det som sagt inte.
10 kommentarer:
Åh herre gud. Jag blir matt när jag läser konversationen. Jag föreställer mig att barnmorskan lät bekymrad för det vars så kändes hela tiden när jag träffade min. Att jag inte själv insåg mitt eget bästa, att hon gjorde det och att jag inte lyssnade på henne = rynkade ögonbryn och en massa hmm-anden.
Åh, känner igen det där alldeles för väl!! Det är väl en sak om man har ett fysiskt ansträngande jobb, men om man sitter på ett kontor och har flextid och målstyrning... Gaah! Och sen hatar jag att de ska ge en dåligt samvete för att man jobbar och/eller gillar sitt jobb!
Miss Muffin: jo, det kan du ge dig på ! Pannan var som ett dragspel och tonen mycket bekymrad. Gah!
Catharina: Det verkar vara målet - maximalt dåligt samvete!
Jag har funderat en del. Eller tja vi har faktiskt funderat en hel del här hemma.
Ponera att man om det skulle bli så att man möjligen skulle kunna bli gravid någon gång i framtiden. Rent hypotetiskt. För i ärlighetens namn har vi inte-blivit-föräldrar-än ingen aning om det ens är möjligt.
Om det nu skulle bli så att jag någon gång i framtiden skulle bli gravid skulle jag kunna få kontraktera dig som gravidmentor då? För jösses så jag skulle brinna av om en BM skulle dra den där harangen för mig. Eller så skulle jag i ren frustration börja grina. Vilket helt säkert skulle misstolkas. Jag misstänker att om vi nu skulle lyckas med bedriften någon gång i framtiden så skulle en mentor som du behövas. På allvar.
Viktoria: ja! På allvar.
Det är helt sjukt vilka haranger som plötsligt kan komma, som om man var mindre vetande eller partiellt korkad. Och för de som säger att barnmorskorna måste utgå från samma mall för alla patienter, för att det finns de som inte kan/vet/har tänkt på någonting, så säger jag att det är oprofessionellt. Det är en sak att man exempelvis har hembesök hos alla nyblivna föräldrar, för att inte peka ut någon, det är en helt annan sak att anpassa rådgivningssamtal.
Tack!
Jag kan inte hålla med mer! Så klart ska en barnmorska kunna känna av läget och anpassa sitt bemötande efter "kunden".
Det där med hembesöket är något som jag antagligen kommer ha problem med. Rent principiellt alltså. Komma hem till oss och vadå? Inspektera om vi städat ovan garderoben eller bakom spisen?
Alltså jag förstår rent intellektuellt att besöket är till för att säkerställa att allt står rätt till. Men jag kan inte förlika mig med tanken att VI ska bli "kontrollerade". Typ.
Det är lite som att jag blir förnärmad när jag bli stoppad för att blåsa. Va? JAG?! Som aldrig... ja å så vidare. Dumt? Jajamen.
Oj! Det verkar (av kommentarerna och andra inlägg jag läst) som om det är vanligt att barnmorskor försöker få en att jobba mindre/är bekymrad om en jobbar heltid. Själv önskar jag nästan att jag hade träffat på en sån barnmorska när jag var gravid och hade foglossning från helvetet. Alla jag träffade var inne på att det var "helt normalt!", och det är det kanske, men nog fan var det ett problem för mig när jag skulle jobba. Kunde inte sitta, stå, resa mig eller gå utan att det gjorde väldigt ont. Så att jobba sittande eller stående på kontor 8h/dan var inte direkt optimalt. Men eftersom det var ett "normalt" graviditetssymtom så var det inte på tal om att jag skulle få bli sjukskriven på deltid.
Jag förstår helt klart hur frustrerande det måste vara att tas med bekymrade barnmorskor som tycker du ska vila och gå ner i arbetstid trots att du inte behöver det. Skumt med så olika bemötande bara. Tänk om de istället hade lyssnat på en ordentligt, så hade du sluppit förmanande vila-samtal och jag hade fått den vilan jag behövde :)
/c
C: det håller jag helt och hållet med om! Problemet är ju ofta att man (eller barnmorskor i detta fall) försöker använda en och samma mall för alla - och att denna mall kan vara högst individuell (utifrån vad just den barnmorskan tycker och tänker). Det vore betydligt med professionellt att lyssna och/eller ha mer tydliga kriterier.
Nu har jag inte läst alla kommentarer, men du tror inte att det är för ditt låga blodvärde de vill sjukskriva dig? Det kan ju potentiellt vara farligt både för dig och barnet tänker jag. Fast det är ju trots allt bara du som kan känna efter hur du mår och vad du orkar. Att försöka övertala dig till något du inte är är ju bara korkat.
Skicka en kommentar