Sonen, a.k.a. den lilla trygghetsnarkomanen, har alltid sovit med napp och hundskrälle. Ganska exakt varje natt sedan han föddes. Sedan två år tillbaka är det dessutom med samma napp, den blå nappen med en liten röd tomte på korken (vi vet att man bör byta napp en gång i månaden...jo tjena!). Eftersom han är en trygghetsnarkoman, som vill att allt ska vara exakt som vanligt, så har vi blivit lite svettiga vid tanken på att det börjar bli dags att vänja sig av med nappen. Han är ju trots allt tre år.
Men så härom dagen langade sonen iväg nappen i en vid båge...tvärs genom hallen och rakt ner i toaletten. Det kan jag säga på en gång: det finns inte en chans i världen att jag tänker fiska upp en napp ur toaletten, koka den och återlämna den till barnet i fråga. Och eftersom det enligt sonen bara finns en napp i hela världen som duger så var saken klar: ingen napp!
Visst, den första kvällen var det diskussioner om toaletter, bajskorvar och nappar. Likaså fälldes ett par tårar. Men sedan har det gått alldeles utmärkt.
Wiihooo!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar