Om konsten att dissa mormor

- Nu måste du försöka sova gumman!
- Men jag vill inte sova.
- Jo, men i morgon vill du vara pigg! Då ska vi ju träffa mormor!
- Jag vill inte träffa mormor...jag vill åka till Turkiet.
- Det kan vi göra i vinter, men nu ska vi vara hemma och ha sommarlov. Och träffa mormor.
- Turkiet. Jag vill åka till Turkiet.

Och i sista minuten

Maken kommer ner i köket och finner mig sittande vid köksbordet, som för övrigt är täckt av kursplaner, studentuppsatser, listor och post-it-lappar.
- Men vad gör du? Sitter du och smygjobbar på semestern?
- Öhh, men jag är ju inte klar.
- Är det så att ditt arbete går ut över familjen? Är det så att du älskar ditt jobb över allt annat? Är det så att du är en...workaholic?
- Nej, allså, jag ska bara...det tar max någon timme.
- Du älskar alltså ditt jobb mer än oss? *melodramiskt tonfall*
- Nej.

Dagens insikt

Ta inte i grillspett av metall, när de ligger på grillen. Resultat: plågsamma blåsor på tum och pekfinger.

Saker som måste fixas

- de sista jobbgrejerna
- tvätta minst sex maskiner med tvätt
- betala räkningar
- beställa nytt pass
- sanera hemmet
- ladda kameran
- plantera ut Lilla L:s plantor
- packa
- packa lite till

Damm, pappershögar och hägrande semster

Sällan har väl kontoret känts så dammigt, instängt och fel. Post-it-lapparna innehåller fortfarande alltför många punkter och de flesta av kollegorna har tagit semester.

Nu räknar jag ner; bara en dag kvar. Sedan måste allt vara klart. Eller åtminstone tillräckligt klart.

Åh

Folk går ju som bekant igång på olika saker. Det kan vara rollspel med uniformer, star Wars-figurer, eller Melodifestivalen. Jag går igång på hus (och lampor...). De senaste dagarna har jag och maken ägnat oss åt avancerade husfantasier. Mycket avancerade.

Det finns nämligen nya tomter till salu, vid golfrangen. Uppe på en bergknalle. Perfekt för en funkislåda, med enorma glaspartier, slipade betonggolv och metalldetaljer.

Åh.

Det kliar i fingrarna att ringa den åtråvärda arkitekten.

Ingenting nytt under midsommarsolen

Motståndet till midsommarfiranden, små grodor och blomsterkransar (eller mot de flesta helgdagar och så kallade högtider) är på intet sätt nytt. Jag vet inte hur många midsommaraftnar jag har tillbringat i ett folktomt Stockholm, på deprimerande hak på Sveavägen, pizzerior i Råsunda eller på Kellys. Det vill säga, de enda ställena som har haft öppet (tro mig, jag är inte en person som normalt sett smälter in på Kellys.) Jag och min gamla vapendragare H. har fnissat oss igenom gamla hårdrockshits och utspädd öl, medan resten av världen har sjungit snapsvisor på någon kobbe i skärgården.

I mer modern tid har jag, maken och svågern spelat midnattsgolf på helt öde golfbanor på midsommarafton, långt bort från all världens små grodor. Och jag tror faktiskt att det går att fortsätta så, trots att vi är en kärnfamilj med barn. Jag är dock lite glad att inte längre behöva hänga på något sorgligt hak, bara för att slippa undan.

Det är möjligt

Ingen midsommarstång, inga små grodor. Några sillar och lite färskpotatis, ja. Rabarberpaj och havsluft likaså.

Nu tror jag att det är dags att krossa golfbanan.

Sommarplåga?

Skickat från min iPhone

Sommarläsning?

Skickat från min iPhone

Förnekelse och när informationen tar sig fram oavsett om man vill eller ej

När det gäller midsommar så är vi i någon form av förnekelsetillstånd. Vi låtsas att vi knappt vet vilken dag det är, eller snarast vilken dag det är idag. När någon frågar vad vi ska göra så mumlar vi någonting otydligt, som innehåller ord som stuga, väder eller vi får se.

Inte nog med att vi har berövat vår avkomma ett kungligt bröllop, vi drar oss inte heller från att undanhålla diverse konstiga traditioner (som att dansa små grodorna i duggregnet, bland myggen). Det börjar dock bli ett problem att Lilla L. numera kan kommunicera med omgivningen (läs: förskolepersonalen) på egen hand. Nu är risken ganska stor att hon får reda på att det finns majbrasor, midsommarstänger och andra trista grejer.

Robyn, my love

Jag säger bara Robyn.

Robyn, Robyn, Robyn! Det är kvinnan som just nu får mig att överleva bland alla dokument och krånglande administrativa system och som får mig att vilja klä mig i skumma neonkläder och bleka håret kritvitt. Body Talk PT 1 kan mycket väl vara sommarens soundtrack.

Att jobba i nuet

Egentligen går jag på semester på torsdag eftermiddag, men just nu har jag svårt att se hur det ska gå till. Listorna på post-it-lapparna är ändlösa och massor av "måsten" återstår. När projektledaren för mitt externa projekt kom förbi för att stämma av inför sommaren så var han förundrad över att jag kan vara så lugn och cool inför hösten (och den testperiod och utbildning som jag ska ha hand om) så svarade helt sanningsenligt:
- Men jag kan ju inte börja stressa upp mig nu över en massa saker som kommer att hända efter sommaren och som i de flesta fall ligger utanför min kontroll.
Det är nog faktiskt en av de saker som jag har blivit bättre på under de senaste tre åren, i min roll som mellanchef. Jag har lärt mig att jag inte kan ha kontroll över allt och att många saker lika bra kan lösas när de blir aktuella. Om de blir aktuella. Visst är det nödvändigt att ha ett långsiktigt och strategiskt tänkande men det går inte att mentalt befinna sig i framtiden hela tiden. Nu måste jag fokusera på det som måste fixas, rapporteras och stämmas av innan folk går på semester. Resten får vänta till i augusti.

Konsekvensanalys?

Efter ett kort samtal med svärmor så har jag insett att vi, genom att inte ha kollat på det omtalade bröllopet så mycket som en halv sekund;
1. inte har fullgjort våra medborgerliga plikter
2. förorsakat vår avkomma ett trauma (eller snarast så kommer avkomman att drabbas av trauma då hon inser vad hon har blivit berövad).
Den rojalistiska falangen är dock i påtaglig minoritet i familjen.

Champagne och pappersnäsdukar?

Efter att ha läst en del bloggar och forum idag så har jag förstått att en hel del människor (läs: kvinnor) har ordnat privata "kolla på bröllopet-tillställningar" idag. Typ champagne, jordgubbar, tårta och en storpack med pappersnäsdukar framför tv:n tillsammans med väninnorna. Nu är jag ingen anhängare av monarkier, och har inte heller kollat på själva bröllopet, men jag försökte föreställa mig hur det skulle gå till att ringa runt bland kompisarna:
- Tjena, tjena, det är J. här! Jag tänkte höra om du har lust att komma hem till oss på lördag? Jag fixar champagne och massor med jordgubbar och så kollar vi på Vickan och Daniel tillsammans! Makarna skickar vi ut på golfbanan, så det blir bara girlsen! Småtjejerna kan ju ha prinsesstema också! Och smågrabbarna kan vara prinsar! Vad säger du? Visst kommer du?
Om inte annat så skulle det vara intressant som någon form av socialt experiment. Kanske skulle fler än jag tror vilja hänga i vår hörnsoffa, käka jordgubbar och prata klänningar. Eller så skulle det bli ett väldigt pinsamt och tyst telefonsamtal.

Vissa är onekligen mer driftiga än andra

Idag (när jag sjuknärvarade ett par timmar på jobbet) så lunchade jag med ett gäng teknologer. Det blev lite allmänt prat om semester, fotboll och vuvuzelor. Då visade det sig att en av de närvarande resolut hade mätt upp frekvensen på oljudet och byggt ett filter till tv:n. Kommentarer och annat hördes perfekt med vuvuzelornas tjut var nu utraderade. Vi övriga var stumma av beundran. Äntligen en akademiker som gör någonting åt livets vardagsproblem.

Jag, förkylningen och logiken

Sommarförkylning. Allergi. Elände. Klagosång.

Så jag traderade hem en klänning. Istället för den andra klänningen. Det låter ju jättelogiskt.

Sjukblogg och sjuknärvaro

Nu är inte bara jag däckad i sommarförkylningen från helvetet. Nu är även Lilla L. klubbad. Hög feber, snor som rinner och allmänt elände. Maken ser också rätt vissen ut, men bland oss tre verkar han har kommit mest lindrigt undan. Som vanligt är livet orättvist.

Jag och landets BNP

Tänk om jag skulle ta och klicka hem en klänning från Minimarket? Det är ju säkert det jag behöver. En ny klänning. På rea dessutom.

Eller så skulle jag ta och begrunda månadens bidrag till landets BNP och besinna mig.

Hur jag får känna mig normal

Jag kollar på Arga Snickaren - och herre gud vilken quick fix det är för att få känna sig normal och trevlig. Under de senaste sju åren har vi renoverat ett hus (det hus som jag köpte precis innan vi träffades), sedan halvvägs renoverat ett annat hus (det som vi bor i nu) och byggt om en stuga (som inte heller riktigt är klar). Vi har rivit, byggt, byggt, målat, rivit, byggt och målat lite till. Vi har massor med saker som inte är avslutade eller ens påbörjade. Men jäklar vad vi är snälla, trevliga och sansade. Ibland lyckas vi även avsluta sådant som vi har påbörjat.