Appropå Family Living, som kom jag att tänka på ett tema som har avhandlats på den här bloggen tidigare. Den moderna människans strävan efter originalitet, som oftast uttrycks genom att anamma vad många andra ändå har och gör. Inte minst när det gäller kläder, hem och design. Den omtalat "personliga mixen", som går ut på att blanda nytt och gammalt, dyra designprylar med loppisfynd och arvegods. Kontentan? Det ser självklart likadant ut hos de flesta, som har någon form av medelklassigt designintresse.
Men det var inte det jag skulle tjata om, utan om mig själv. Jag är allt annat än originell. Jag är vanlig och feg. Ungefär som alla andra, med liknande job, utbildning och intressen som jag själv.
Jag har sjuanstolar, det mest opersonliga man kan ha i ett hem.
Josef Frank-tyger. Japp, jag håller dessutom på att bli en tant.
Orkideer. De fegaste av alla blommor.
Lamino-fåtölj i vardagsrummet och Ph-lampa ovanför köksbordet. Kommentarer överflödiga?
Teakmöbler från 50-talet. Ja, även från en och annan välkänd dansk.
Ironiska loppisfynd. Bland annat religiösa oljetryck i tacky ramar.
Lagoma doser av Ikea.
Auktionsfyndad 50-talskonst.
Marimekko-tyger.
Kartell-lampor.
Mormors rosenmönstrade kaffekoppar.
Odd Molly-koftor och Acne-jeans.
I cd-spelaren roterar Ane Brun, Embassy och Marit Bergman, blandat med gamla New Order-singlar och house-samlingar från 90-talet.
Det är klart att jag har det jag har för att jag tycker att det är fint och bra - inte för att alla andra har det. Men det går aldrig att komma undan att inspirationen och idéerna kommer från ungefär samma tidningar, bloggar och böcker. Vi är flockdjur. Ganska fega och o-originella. Beroende på vem vi vill vara, byter vi ut vissa attribut. Susanna Popova kan ondgöra sig över det ängsliga Filippa K-folket (vilket hon gjorde i ett gammalt nummer av Sköna hem), från sin sekelskifteslägenhet med ockra-gula väggar och blommiga kretongtyger. Men det är lika ängslingt och opersonligt det. Bara andra attribut.
