Firad och bortskämd

Med tårta, en fantastisk teckning och två finfina paket blev jag firad av Maken och barnen. Nu är jag 40 år. Oåterkalleligt.

Det är ju solklart att det inte går ihop

Det är någonting skumt med maj, varje år. Är inte Maken i Uppsala, så är jag i Stockholm. BVC-besök och after work. Eller så är Maken i Stockholm och jag på väg till Skåne. Och så ska det springas marathon och Vår Rus och tränas i största allmänhet. Fikas på dagis och ätas middag med någon projektgrupp. Äppelträden måste beskäras och födelsedagar planeras. Besök av familj och rensande av rabatter. Deadlines och texter. Extra styrelsemöte och besök hos frisören. Och så allt annat, som är precis som vanligt.

Skåne

I några dagar har jag varit på ett skånskt slott, på jobbuppdrag. Jag borde ha tagit med mig en ordentlig kamera för det här är ett fantastiskt ställe, där tiden i det närmaste har stått still.

Hej 40-årskrisen (ett fint tema i mitt liv)

Minsann om jag inte är på resande fot i mina vrålaprikosa chinos (jodå, jag var ung och het på 80-talet). Dagen till ära stylade med proggsandaler (man måste vara snäll mot fötterna när det är mindre än en vecka till maran).

När L. får bestämma

...så blir det sushi till middag. Faktum är att hon är besatt av Japan på många olika sätt. Hon vill åka dit. Prata japanska. Och veta exakt allt om hur saker går till i Japan. Hur som helst: denna väggmålning tyckte hon var mycket snygg.

När livet är bra

Till slut tinade trädgården fram. Okej, det var väl inte direkt snö i förra veckan - men inte heller någon sommarkänsla om vi säger så. Barnen har sprungit omkring som ystra lammungar på gräset. Gungat. Sparkat fotboll. Skrikit rätt ut av frihet och sommarvärme. Druckit saft på trädäcken. Vi har klippt gräs, rensat i rabatter och planterat lite örter. Maken har spelat säsongens första golfrunda. Jag har målat om sovrummet och fortsatt projektet rensa i mexilådan.

Om det inte vore för att jag just nu vilar mig i form så skulle jag även har sprungit någon mil eller två, men just ligger jag lågt på den fronten. Det är mindre än en vecka kvar till maran.

Om konsten att...spy

*pekar mot systerbloggen*

Mer på samma tema (hej 40-årskrisen!)

Idag har jag köpt ett par aprikosa chinos. Jepp, aprikosa. Numera kallas färgen säkert för någonting mer snajdigt, typ nude, men de är kort och gott aprikosa. Och för oss som var tonåringar på 1980-talet - ärligt - hur snyggt är det? Vad ska jag hitta på här näst? Stora plasthalsband? Sprayad lugg? Taxklackar? Blå mascara?

Jag hoppas verkligen att ingen tänker dokumentera hur jag ser ut sommaren 2012. Sommaren då all form av smak åkte ut till förmån för en 40-årskris.

Här händer det inte mycket (hej 40-årskrisen!)

Jag funderar fortfarande på vad för slags fest jag ska ha. Vilken mat ska serveras? Vilka ska bjudas? Varför har jag inte fixat någon snygg klänning? Och håååååret? Det förbannade håret, som hänger som en oformlig fransgardin runt ansiktet. Hur ska det gå med marathonet? Har jag inte lite ont i ena benet? Är det månne en förkylning jag känner? Dessutom har mina kompressionsstrumpor gått sönder. Törs jag byta strumpor en vecka innan maran? Det känns högst riskabelt.

Kanske blir det bättre om jag hetskonsumerar lite löpargrejer från Startfitness. Eller anmäler mig till Lapland Ultra.

Jag kommer åtminstone inte att skaffa mig en tatuering eller skilja mig.

Säg hej: 40-årskrisen

Hyperventilerar.

Funderar på vilken slags fest jag ska ha. Varför innehållet i min garderob är så ointressant. Om jag borde klippa av mig håret. Hur det ska gå på Stockholms marathon. Om jag kanske borde springa ett ultralopp. Eller köpa ett par nya skor.

Hur gick det till?

Som alla föräldrar är jag obegripligt förundrad av mina egna barns framsteg. Och tillväxt. Jag hänger liksom inte med. Det går så snabbt och häpnadsväckande. Nyss var ju den här lilla knorveln just en liten knorvel. Nu har han sovit själv i sitt alldeles egna rum och snor sin systers älvvingar.

Välkommen till kaoset (del 6)

Den stora rockaden på vår övervåning är (till stora delar) utförd. Sonen har fått vårt sovrum. Arbetsrummet är avvecklat och vårt sovrum har flyttats in dit. Sju miljarder prylar och möbler (okej, lätt överdrift) har flyttats, packats och stuvats om. Ganska mycket har burits ner i källaren, för att läggas ut på Blocket eller skänkas bort. Annat har packats ner i lådor. En del har slängts. Vissa grejer har fått nya platser.

Jag är fruktansvärt trött på alla onödiga saker som samlas i ett hem. Alla pärmar och papper. Böcker som inte ens var bra när man köpte dem. Halsband som har använts två gånger. En ful fåtölj. Mer papper. Överblivna rullar med julpapper. Kitchig keramik från 50-talet. Skivor. En gammal videobandspelare. Videoband. Brännbara cd-skivor. Tygstuvar. Gardiner som aldrig kommer att användas igen. (Och så vidare.)

Det återstår en del fix på övervåningen, som att spackla igen skruvhål och måla ett par väggar, men det mesta står i alla fall på rätt plats.

Nostalgi?

Jag bläddrar i senaste Family Living och funderar lite grann över nostalgi, retro och charmiga gamla prylar. För som jag har skrivit om förut så är jag ju uppväxt i en familj (och för all del släkt) som är helt besatt av antikviteter och gamla prylar. Mina första minnen är från en auktion (nepp, jag skämtar inte) och i mitt föräldrahem fanns inte en ny möbel, tallrik, lampa eller gaffel. Alla frukostar intogs på stolar från 1800-talet, på jugendporslin, i skenet av en månljuslampa - också den från sent 1800-tal. När jag började leka med Barbie fick jag samlardockor från 60-talet, i mint condition, köpta på antikmässor (okej, inte bara - jag fick några nya också). Även om jag som vuxen har många äldre möbler och prylar så är jag samtidigt väldigt trött på nostalgi och retro. Befrielsen när jag sålde två av mina serviser (Herta Bengtssons Koka och Blå eld) och ersatte dem med kliniskt vitt franskt och modernt porslin går knappt att beskriva. De gamla serviserna hamnade hemma hos någon som verkligen ville ha dem - och jag, tja, fick helt neutral bas för mina middagar. Hur charmigt det än kan vara med nostalgi så är jag trött på den. Jag vill inte ha gamla leksaker i bokhyllorna. Eller smurfgardiner från 70-talet i barnens rum. Möjligen kan jag tänka mig att äta Flygande Jakob till middag.

Tålamod

Ibland när jag tokgrälar med dottern så tänker jag på min egen mamma och hur hon var mot mig när jag var barn. Ett ganska utmärkande drag för min mamma är nämligen att hon ofta och gärna delger sina principer för omgivningen. Oavsett och det gäller barnuppfostran, hur man väljer namn till barn (detta skulle hon kunna skriva en bok om) eller röstar i politiska val. Ett resultat av det är att jag, i princip, alltid har vetat om hur hon har velat vara som förälder. En mycket central del är att hon aldrig har velat skrika eller höja rösten. En annan princip är att hon aldrig har smällt i dörrar eller rusat ut ur ett rum med en oavslutad konflikt. Barn ska bemötas med respekt. Och ingenting blir bättre av vrede och ilska.

Det sjuka - inser jag nu - är att hon så gott som prickfritt har levt upp till detta. Hon pratade och diskuterade. Höjde aldrig rösten. Lyssnade och försökte förstå. Smällde inte en endaste dörr. Ett av de få tillfällen då hon förlorade tålamodet kan hon fortfarande, drygt 30 år senare, komma tillbaka till som ett misslyckande.

Jag tror inte att skrik och gräl nödvändigtvis måste vara någonting dåligt eller destruktivt, men i efterhand måste jag ändå ge min mamma en eloge. Det var väldigt tryggt att veta att även om hon kunde tycka att saker som jag gjorde eller tyckte var idiotiska, galna eller fullständigt oacceptabla så skulle de ändå bemötas på ett lugnt sätt. I efterhand kan jag också inse vilken viljestyrka det måste ha krävt. För även om jag försöker vara en lugn, närvarande och kommunikativ förälder så har mitt tålamod begränsningar, när jag inte längre orkar leva efter mina ideal utan bara fräser tillbaka.

Välkommen till kaoset (del 5)

Jag undrar om det inte är i morgon det ska ske. Den mest avgörande delen av den stora rockaden, att flytta vårt sovrum till det nuvarande arbetsrummet, avveckla arbetsrummet (hur ska det gå?) och ge plats för Lille O:s rum i vårt nuvarande sovrum.

Jo, så blir det nog.

Min gissning är att Lille O. kommer tycka att det är jättespännande...ända fram till att han inser att han ska sova själv i det nya rummet. Vi får se hur det ska hanteras.

Gränser

Vad ska man säga? Det är svårt att dra vettiga och konsekventa gränser i sitt bloggande, både när det gäller vad man skriver om sig själv och om folk - och särskilt barn - i sin närhet. Jag inser att jag har blivit allt mer försiktig och restriktiv över åren, trots att jag aldrig har varit särskilt privat, öppen eller frikostig. Men när L. var mindre kostade jag nog på mig lite fler anekdoter och vardagliga betraktelser än vad jag gör nu (både om L. och Lille O.). På ett sätt känns det lite tråkigt då jag ofta kan uppskatta att läsa bloggar som just innehåller berättelser och reflektioner ur vardagen - där barnen finns med på ett självklart och respektfullt sätt - och där jag upplever det som att det går att få till en bra balans mellan det privata och det offentliga. Men på grund av rädslan att det skulle kunna uppfattas på fel sätt så avstår jag hellre.

Jag tror dock inte att det är så enkelt att det är självupptagna narcissister som bloggar om sina barn. De finns så klart, men de flesta är nog rätt vanliga människor som tycker om att berätta och reflektera kring sin vardag. Och att folk skriver om sina barn beror nog mest på att de är det största och viktigaste (och ibland även jobbigaste) i deras liv.

Pollen - J (523 - 0)

Men helvete så mycket pollen det är. Ovärdigt. Människofientligt. Och tja, banalt.

*väntar med spänning på att kortisonet ska kicka in, kommer ingen vart med antihistaminer*

För oss som gillar anspråkslösa bakverk

Sedan 1988, då jag flyttade till min första egna lägenhet på det småländska höglandet, har denna bok använts flitigt. Den är dock själva antitesen till Leila bakar och tjusiga cup cakes. Det här är boken där en muffin är en muffin och ingenting annat än en muffin.

Lille O., tillbaka på banan?

Äntligen är Lille O. mer lik sig själv. Efter en vecka då han knappt har velat äta någonting annat än välling och gröt vrålade han som en liten schimpansunge efter min ädelostpasta med färsk spenat. Och självklart delade jag min portion med honom.

Maken på jakt efter 40-årspresent

Konversation över mobiltelefon:

Maken: Jaha, nu får du allt ta och hjälpa till lite grann.
Jag: Jaså?
Maken: Vi kan börja med kategorier.
Jag: Mmm.
Maken: Om jag säger upplevelsepresent, ruttnar du då?
Jag: JAAA! Jag vill inte åka till något jäkla SPA!
Maken: Hehe, nej.
Jag: Exakt. Nej.
Maken: Smycken? Kittlar det då?
Jag: Jodå.
Maken: Hmm, inte så mycket alltså. Du vill fortfarande ha en klocka?
Jag: Kanske det. Men det går bra med annat också. Smycken och sånt.
Maken: Jahapp. Om jag säger Bulgari?
Jag: Öhh, va? Du behöver ju inte pantsätta huset. Jag fyller bara 40.
Maken: Georg Jensen?
Jag: Nu kittlar det.
Maken: Hmm. Men du kan ju inte ha en sådan där...
Jag: Vivianna? Nä, den är nog för stor.
Maken: Ja, alldeles. Omega?
Jag: Jadå, det går fint.
Maken: Hmm. Jaja, vi får väl se vad det blir!
Jag: Det blir nog bra ska du se.
Maken: *Haha* Tja, vi lär ju vara gifta även efter din födelsedag.

*klick*

När man vet att även kidsen har fått nog

Efter nästan en vecka i hemmet, på grund av envisa virus, fick sonen (15 månader) nog. Han gick ut i hallen, hämtade sina stövlar och ställde dem vid sin fars fötter, pekade på jackan och sa uppfordrande:
- Dää! Dääää!

VAB och arbete

Barnen är dunderförkylda och har kräkts lite här och där. Då maken har föreläsningar så gott som varje dag denna vecka så är det jag som är hemma. Hemma med febriga och uttråkade barn - samtidigt som jag försöker läsa studentpapers, koda datamaterial, förbereda ett seminarium och svara på tusen frågor, när barnen sover eller roar sig själva en stund.

Försäkringskassan behöver inte oroa sig för eventuellt fusk. Eftersom jag är tvungen att ta igen allt jobb själv, på kvällar, helger eller genom att jobba dubbel så effektivt, så tar jag aldrig ut VAB. Visst skulle jag kunna göra det, men jag har svårt att se poängen. Samma jobb måste göras, men jag får mindre stålar. Egentligen klagar jag inte heller. För även om det  kan köra ihop sig så uppskattar jag flexibiliteten i mitt arbete enormt mycket. Jag är helt enkelt inte intresserad av att göra samma saker för jämnan, att ha konstant arbetsbelastning eller att veta exakt vad som kommer här näst. Och jo, jag tror faktiskt att det fungerar för barnen också. De är vana vid att det är flytande gränser mellan våra jobb och vår tid tillsammans. De får definitivt den uppmärksamhet och kärlek som de behöver, även om jag läser ett paper när L. spelar spel eller Lille O. sover middag,

Insikt

Måste. Klippa. Håret.

(den andra) Paul

Man kan ju inte direkt beskylla Polarkommittén för att vara nytänkande eller progressiv. Men ändå...det är svårt att förneka att Paul Simon är en trevlig filur. Och hemskt mycket barndom. Simon & Garfunkel gick ofta på högvarv.

Min mor såg för övrigt Simon & Garfunkel i Stockholm (på Kungliga tennishallen om jag minns rätt) när hon var höggravid med mig. Det var kanske så det  började. Musikintresset.

Välkommen till kaoset (del 4)

Sakta börjar hemmet bli ett hem igen. Fönsterbrädorna är tillbaka. Väggarna är släta, kritvita, och tjusiga. Det finns lampor - och till och med en matta.

Mycket återstår att fixa, men det är åtminstone uthärdligt.

Helgen (med oerhörd variation, eller inte)

Spacklat. Slipat. Spacklat. Slipat. Målat. Målat. Målat. Sprungit.

Det var helgen det.

DFW

Oh. My. God.

Saker man kan roa sig med

Snart blir det lunch på ett av mina gamla stamhak, Ett litet hak på Grev Ture. För att jag...förtjänar det. Ett styck nervös intervju är avklarad. Jag är sällan nervös inför intervjuer, men ibland får jag en känsla av att något inte riktigt stämmer. Kanske något hos mig själv. Eller situationen. Någon form av tvekan. Osäkerhet. Otydlighet. Motstånd. Hur som helst; intervjun blev bra.

På väg

Det är mycket nu, med byggkaos, jobb, BVC-besök, intervjuer och annat. Nåväl, kvällen ska spenderas hemma hos min mamma - en person som jag träffar alldeles för sällan.