Påsk

1 väska med mina kläder.
1 väska med makens kläder.
1 väska med Lilla L:s kläder.
2 golfbagar.
1 papperskasse med golfskor och jackor.
1 papperskasse med blöjor, välling, leksaker, haklappar, små handdukar och diverse prylar som slängdes ner i sista sekunden (laddare till mobilen, ett par böcker, några matrecept).
1 resesäng till Lilla L.
1 bärbar dator. (I ett klarsynt ögonblick hindrade jag mig från att ta med ytterligare en dator.)
1 barnvagn.
1 väska med blöjor, nappflaskor och ombyte till Lilla L.
1 axelväska med plånbok, mobiltelefon, kamera och nycklar.
1 mjukdjursflodhäst från Ikea.

Varför känns det som om vi ska vara bortresta i en månad?

Ord

Språk är föränderliga, elastiska och beroende av sammanhang. Det är vare sig möjligt eller önskvärt att försöka slå fast vad som är ett bra eller korrekt språk - och tro att det ska stå sig över tid, eller vara giltigt i alla sammanhang. Trots min inställning till språk (och konstruktionism i allmänhet) så vaknar min inre språkpolis då och då och ryter:
- Nej, nu får det vara nog!
Detta inträffade senast när jag bläddrade i det nya numret av Recidence, där det numera mycket populära ordet "snackis" förekom. Snackis? Jag ryser i hela kroppen. Jag fullkomligt avskyr när folk hänger på ett "is" på ord där det inte hör hemma. Ett ännu värre exempel på detta är "kramis", istället för "kram" (exempelvis använt som hejdå-fras i e-post). Gahhhh!

Att flytta eller inte flytta

De senaste veckorna har jag funderat mycket över att flytta. Flytta "hem", hem till Stockholm. Självklart inte bara jag, utan att vi skulle flytta hela familjen. Skaffa nya jobb. Sälja huset (med det perfekta läget och den underbara trädgården). Försöka hitta ett nytt hus i Stockholm (som antagligen skulle bli en liten intetsägande låda i uselt läge).

Skälen är många. Jag har svårt att se mig själv som att jag ska bo kvar här, i den norrländska staden, för alltid. Vi har ett bra liv här, det varken kan eller bör förnekas, men problemet är att det inte känns som hemma. De gamla vännerna är långt borta. Det är svårt att bygga upp ett nytt socialt liv när man flyttar som vuxen. Visst har jag vänner även här, men de är endera makens vänner eller jobbarkompisar. Jag saknar känslan av "hemma" som jag bara har i Stockholm. Känslan av grusig asfalt under skorna om våren, favoritkaféer, auktionshus, skivbörsar, att ta en drink med bästa kompisen efter jobbet. De flesta roliga och utmanande jobb finns också i den kungliga hufvudstaden.

Om kvällarna har jag suttit och letat nya jobb och hus. Pratat lite löst med maken (som inte vet om han ska ta mig på allvar eller ej i de här frågorna).

I fredags hände dock detta; jag fick besked om att jag fått ett nytt jobb. Ett jobb som jag har velat ha i flera år. Men det är här, i den norrländska staden, för samma arbetsgivare som jag har nu. Visst har jag haft på känn att jag låg bra till, men samtidigt så räknade jag inte med att få tjänsten. Jag tackade ja på stående fot, några andra alternativ fanns egentligen inte. Men tankarna roterar i höghastighet; vad vill jag egentligen? Vad vill maken? Hur skulle livet förändras om vi faktiskt flyttade (även om det kanske inte skulle ske exakt just nu)?

Skvaller?

Det är söndag morgon. Lilla L. kryper omkring på golvet och hittar på bus. Själv sitter jag fortfarande i morgonrocken och dricker kaffe. Slösurfar, kollar några bloggar, skriver ett och annat inlägg, läser tidningen. Maken försöker tjuvläsa vad jag skriver.

- Vad är det ni håller på med? Är det skvallerlistor? Skvallrar du om din make?
- Öhhh, nä.
- Men vad skriver du om då?
- Ähuum, va?
- Jag ska nog lista ut dina nick!
- Ja, ja. Gör du det.

Nåja, han har faktiskt adressen till bloggen, så det är bara att läsa.

Toaletten!

Till slut - efter en lång väntan på rörmokare är toaletten klar. Det är lite klurigt att fotografera resultatet, då toaletten är liten, men ungefär så här ser det ut.

De gul-orangea tapeterna är ersatta av slät väv som är vitmålad. Det tidigare blanka lejongula taket är numera vitt. Likaså listerna. Den fula plastmattan har ersatts av ett femtiotalsinspirerat grått mosaikgolv. Handfat och toalett är från Gustafsberg. Kaklet ovanför handfatet är Arkitekt 5*5 från Höganäs (rester från vårt gamla kök). Blandare från FM Mattsson (Garda). Spegel från Bruka. Armaturen är från vårt gamla kök och av okänt ursprung. Knoppar och glashylla från Ikea.

Maken hjälpte till att fixa gipset under mosaiken, samt att skruva upp handfatet, men i övrigt har jag fixat allt själv.

Rörmokaren: del 433

Han är här! Just nu!

Rörmokaren: del 432

Rörisen har faktiskt dykt upp - och monterat själva toaletten! Sitter dock och väntar på att han ska dyka upp igen, för att fixa vattnet till handfatet. Den blandare vi köpt fungerade tydligen inte, varför han ska komma med en ny. Väntar med spänning.

Under tiden surfar jag runt och kollar på tapeter. Kanske en tapet till sovrummet, när vi väl orkar utrota de vitmålade strukturtapeterna? Se...

http://www.bjorklund-wingqvist.se/

Öppna förskolan

Ibland känner jag mig som världens mest ouppdaterade människa, farmförallt när det gäller barn. Idag på förmiddagen hade jag bestämt träff med en av mina vänner på öppna förskolan. Det vill säga...öppna förskolan som jag inte har varit på förut. Jag var där ett par gånger med min fullständigt intetsägande föräldragrupp (som måste ha bestått av stadens mest inåtvända människor...ingen sade någonting...typ någonsin), men aldrig när det har varit "vanlig" verksamhet. Jag trodde i min enfald att det var ganska litet och behändigt. Kanske tio små barn som kravlade omkring på golvet och snodde leksaker av varandra. Men det var ju hur mycket folk som helst. Typ trettio ungar, från nyfödda till femåringar, i en stor vild massa. Lilla L. var givetvis exalterad. Så många barn att krypa efter! Så många leksaker att försöka sno! Så många Bobby-cars att bli påkörd av!

Nu ligger hon och sover som en liten griskulting i vagnen. Helt utmattad.

Anna bloggar igen

Avskyr när bloggare tar mystiska uppehåll. Men nåja, Anna bloggar igen:

http://www.familyliving.se/blogg/annasflyttblogg/mars/index.xml

Växthuseffekt!

Tjoho! Äntligen börjar vi se lite resultat av den utlovade växthuseffekten. Har just avslutat en lunch och dricker nu en kopp kaffe - utomhus! Iklädd tröja, kjol och strumpbyxor! Det är för varmt för att ha jacka!

Bakgrundsinformation: jag bor i norra norrland (definitionsmässigt) och det är i mitten av mars.

Rörmokaren: del 213

Rörmokaren kom givetvis inte i fredags. Kanske hinner han idag ("Jag ringer!"), kanske i morgon. Kanske har vi en toalett på övervåningen framåt midsommar?

Ett gammalt tema: originalitet

Appropå Family Living, som kom jag att tänka på ett tema som har avhandlats på den här bloggen tidigare. Den moderna människans strävan efter originalitet, som oftast uttrycks genom att anamma vad många andra ändå har och gör. Inte minst när det gäller kläder, hem och design. Den omtalat "personliga mixen", som går ut på att blanda nytt och gammalt, dyra designprylar med loppisfynd och arvegods. Kontentan? Det ser självklart likadant ut hos de flesta, som har någon form av medelklassigt designintresse.

Men det var inte det jag skulle tjata om, utan om mig själv. Jag är allt annat än originell. Jag är vanlig och feg. Ungefär som alla andra, med liknande job, utbildning och intressen som jag själv.

Jag har sjuanstolar, det mest opersonliga man kan ha i ett hem.
Josef Frank-tyger. Japp, jag håller dessutom på att bli en tant.
Orkideer. De fegaste av alla blommor.
Lamino-fåtölj i vardagsrummet och Ph-lampa ovanför köksbordet. Kommentarer överflödiga?
Teakmöbler från 50-talet. Ja, även från en och annan välkänd dansk.
Ironiska loppisfynd. Bland annat religiösa oljetryck i tacky ramar.
Lagoma doser av Ikea.
Auktionsfyndad 50-talskonst.
Marimekko-tyger.
Kartell-lampor.
Mormors rosenmönstrade kaffekoppar.
Odd Molly-koftor och Acne-jeans.
I cd-spelaren roterar Ane Brun, Embassy och Marit Bergman, blandat med gamla New Order-singlar och house-samlingar från 90-talet.

Det är klart att jag har det jag har för att jag tycker att det är fint och bra - inte för att alla andra har det. Men det går aldrig att komma undan att inspirationen och idéerna kommer från ungefär samma tidningar, bloggar och böcker. Vi är flockdjur. Ganska fega och o-originella. Beroende på vem vi vill vara, byter vi ut vissa attribut. Susanna Popova kan ondgöra sig över det ängsliga Filippa K-folket (vilket hon gjorde i ett gammalt nummer av Sköna hem), från sin sekelskifteslägenhet med ockra-gula väggar och blommiga kretongtyger. Men det är lika ängslingt och opersonligt det. Bara andra attribut.

Pausoman?

När jag kom hem från jobbet låg det nya numret av Family Living i brevlådan. Efter några sidor, närmare bestämt 33, fick jag dagens gallsyreattack. Ordet pausoman flimrade framför mina ögon. Pausoman? Tydligen ska det föreställa motpolen till en arbetsnarkoman; en person som kan konsten att koppla av. Paret i artikeln "ger fortfarande järnet på jobbet. Men satsar lika mycket på sköna stunder". De fortsätter att förklara att det går utmärkt att vara superambitiös och avkopplad "men inte samtidigt". "En pausoman ser istället tillvaron i etapper och separata kapitel."

Helt enkelt; skitprat. Det finns förvisso människor som är väldigt bra på att hålla olika delar av livet separerade från varandra, som jobbar koncentrerat just på jobbet och som verkligen är lediga när de är lediga. Men för de allra flesta fungerar det inte så. Allt är en enda stor sörja. Om man har ambitioner att ha någon form av framgång inom något område, så kräver det engagemang, oavsett vad det gäller. Då fungerar det inte att ta tre månader ledigt, även om det kanske skulle fungera rent ekonomiskt, och att sitta och kuckilura med sin personliga utveckling. Lika lite fungerar det att säga åt ungarna att nu, nu ska jag satsa på jobbet ett tag. Vi syns till midsommar!

En "riktigt" pausoman borde väl dessutom vara en latmask, som inte vill ge gärnet? Eller?

Jag, skulle jag vara stressad?

Till slut, efter mycket tjat från maken, var jag till företagshälsans sjukgymnast. Tänkte att hon kunde komma på någon smidig lösning på min kroniska nacksmärta. Men icke. Sjukgymnast-damen klämde lite grann på nacken. Hummade. Klämde lite till. Och konstaterade att jag har utmärkt rörlighet ("som en uggla!") och fina mjuka muskler. Hon betvivlade inte min smärta, men konstaterade att hon egentligen inte kan göra någonting för mig. Sannolikt är det någon nerv som ligger i kläm. Eller någonting annat neurologiskt. Sedan började hon prata om stress. På längden, bredden och tvären.

- Det är ju inte alltid man ser sin egen situation, eller sitt eget beteende.
- Öhh, nä?
- Eller vill se hur almenackan egentligen ser ut...
- ...
- Att man har hundra saker på gång samtidigt.
- ...
- Och försöker fixa både barnen, hemmet och karriären samtidigt.
- ...
- Mycket kan man förbättra genom att börja se sig själv.
- Ehh, ja?

Det är väl klart som fan att jag är stressad. Jag försöker ha ett liv. Ett jobb. En underbar dotter. En man. Ett hus. En kropp. En hjärna som fungerar. Vad är alternativet?

Förra sommaren

...gick jag omkring och suktade efter ett par jeans-shorts från Filippa K. Men först var jag gravid - och sedan...post-gravid? Hur som helst; nu är de inköpta! Riktigt mörkblå, smala och snygga. Perfekta till en ljusrosa piké på golfbanan. (Ja, jag inbillar mig att jag ska spela golf i sommar.)

Rörmokaren: del 84

- Hej, det är jag!
- Hej!
- Hur går det?
- Ehh, va?
- Har han kommit?
- ...
- Rörmokaren!
- Haha! Nej, det blir bara bättre och bättre!
- *muttrande mummel*
- Jag fick tag på honom och han hade fått ett så allvarligt migränanfall att han var tvungen att läggas in på sjukhus.
- Va!?
- Japp, läggas in. Började jobba först idag.
- Och det innebär...
- Han visste inte. Skulle försöka komma på fredag. Om han hinner.
- Fredag?
- Ja, fredag.
- Säkert.

Finn fem fel

* Det står (fortfarande) en toalett i hallen.
* Rörmokaren har (fortfarande) inte hört av sig.
* Lilla L. vägrar sova middag (= en trött liten surpuppa)
* Jag har en låååång lista med saker som jag borde ha gjort. Inte idag, utan för länge sedan.
* Den omtalade förkylningen är nu inne på fjärde veckan.

Dagen ägnas åt

EFIT (Ett Foto i Timmen). Bilderna kommer bara att ligga ute ett litet tag (vill ju gärna vara lite halvhemlig), men tillräckligt länge för att ett gäng mer eller mindre utvalda ska hinna kika på dem.

Rörmokar-ritual?

Finns det någon magisk ritual som man kan göra för att uppnå lycka och framgång med hantverkare? Eller som åtminstone ser till att de dyker upp?

Lämnade hemmet i fredags morse, med förhoppningen att jag skulle komma hem till ett hus där det finns en toalett på övervåningen. Hela förra veckan sköt rörmokaren upp besöket;
- Jag kommer senare i veckan.
- Jag kommer på fredag.
Mellan två möten ringde jag hem till maken för att höra hur det gick. Han skrattade och sa;
- Du kommer att gilla ursäkten!
- Ehhh?
- Rörmokaren har migrän.
- Migrän?
- Japp! Migrän! Men han kommer på måndag.
Självklart måste rörmokare få ha migrän. Inte bara fjantiga akademiker. Idag (måndag) ringde jag åter igen för att höra hur det gick;
- Har han kommit ännu?
- Ehh, va?
- Rörmokaren! Har han kommit?
- Nä.

Jag bryter ihop! Please! Kom hit! Koppla in vattnet, montera toaletten!

Bloggen vind för våg

Flera dagar senare; hemma igen. Flera dagar utan att vare sig kolla mail eller blogg. Framförallt det förstnämnda är en prestation. Jag har ett enormt kontrollbehov när det gäller mailboxen. Om jag lämnar den utan tillsyn i några dagar...så vet man aldrig vad som kan hända. Det är som att släppa lös ondskefulla rotogräs i trädgårdslandet. Snabbt bortom all räddning.