Uppenbarligen en dag i konsumtionens tecken

- Slängt skräp på återbruket - check!

- Lämnat tillbaka låneböcker - check!

- Sorterat ut en påse med kläder och lämnat i klädinsamlingen - check!

- Hämtat kemtvät - check!

- Köpt konstiga glödlampor (vi måste vara Sandberg els bästa kunder...) - check!

- Lekt lattemorsa med Lille O. - check!

- Köpt hårfärg, ögonskugga och en fotfil - check!

- Roat L. på det lokala leklandet, där hon hittade en ny kompis - check!

- Handlat blöjor och andra förnödenheter - check!

- Fått psykbryt på vår barnvagn, som Lille O. vägrar sova i, och inhandlat en betydligt mindre - check!

- Sagt upp prenumerationen på DN (well, det brukar sluta med en ny prenumeration ganska snart) - check!

Andra saker som man upptäcker måste göras (post dead line)

- Hämta kemtvätt

- Köpa blöjor och andra förnödenheter

- Slänga skräp på återbruket

- Köpa hårfärg

- Plantera om blommor

- Leta rätt på mailadresser

- Skriva till Master glassmaker (snyggaste titeln?) i Murano, för att kolla upp reservdelar till min muterade gräddbakelse till glaskrona

- Klippa naglarna på kidsen

En lista (och jösses så ospännande jag är...)

Brukar du komma i tid:

Ja, för det mesta. Förutom när vi ska hem till Makens bästa kompis, då kommer vi alltid 20-30 minuter för sent (fråga mig inte varför, det är ett mysterium).

Har du bra kondition:

Ja, nu har jag det! För ett halvår sedan orkade jag inte gå till jobbet (vilken tar en kvart), vilket var skitjobbigt rent psykiskt. Jag har nog aldrig varit i så dåligt skick som under graviditeten med Lille O., varför jag riktigt njuter av att springa nu.

När blev du fotad senast:

Förutom Photo Booth-trams så var det nog i somras. På fiskrestaurangen i Råå.

Hur känner du dig nu:

Okej. Lite post dead line-matt.

Vanligaste färg på dina kläder:

Blå eller svart?

Blir du bra på kort:

Nej, jag gör oftast någon konstig spänd min.

När och varför grät du senast:

Riktigt ordentligt var nog på min morfars begravning. Trots att han hade passerat 90-strecket med marginal så var det fruktansvärt sorgligt - och för tidigt. Någon gång ska jag skriva ett inlägg om min supermorfar.

Var det pinsamt att svara på det:

Nej, nej. Alla närvarande storbölade. Jag skäms inte ens över att jag gråter på golfbanor ibland.

Hade du en bra kväll igår:

Nja, jag kom hem efter tretton timmars arbete. Uppskruvad och väck på samma gång.

Din favoritdryck på morgonen:

Kaffe. Svart som natten.

Kan du laga mat:

Ja. När jag var tjugo kunde jag nog inte det, men tjugo år senare så kan jag laga det mesta.

Är du nyttig:

Vanligtvis ja.

Är du blyg:

Privat ja, professionellt nej.

Vilken tid gick du upp idag:

Åtta.

Vilket tv-spel spelade du senast:

Super Mario Cart.

Vilket tv-spel är ditt favoritspel:

Pass.

Hur mycket krävs för att du ska bli full:

Några glas vin kanske? Jag undviker helst att bli full.

Har du spytt offentligt:

Ja, både som tonåring (på någon festival), av magsjuka (i tunnelbanan...) och av graviditet.

Jag sover:

Helst åtta timmar, i en skön säng och ett tyst rum. Jag är rena prinsessan på ärten.

Vad sa du senast:

Typ "är du mätt nu?".

Var du på festival i somras:

Hahahaha. Nej, det var jag inte (även om jag grämer mig en smula över missade spelningar med Fleet Foxes).

Vem ringer du när du är arg och ledsen:

Ingen tror jag. Eller kanske Bästa M. Jag är inte så mycket för att ringa till folk.

Vad skulle du behöva nu:

Ett städteam, en rörmokare och en arkitekt.

Har du snygga skor:

Jovars.

Vad var det första du sa i morse:

Typ "god morgon gumman, är du vaken?"

Har du sovit i den egen säng i natt:

Ja.

Har någon annan sovit i din säng i natt:

Nej, inte ens Lille O.

Har du körkort:

Ja.

Är du ensam just nu:

Nej. Lille O. sover och L. kollar på Carton Net i närheten.

Vad ser du mest fram emot denna vecka:

På torsdag börjar mitt nya fria liv som forskare. Yeah!

Saker man upptäcker efter deadline

Herre jävlar så huset ser ut! Det är smulor, kladd, halvätna smörgåsar och förlupna små strumpor exakt överallt. För att inte tala om gräsmattan, som ser ut som en muterad grön långhårig katt. I jätteformat.

Jag är genuint imponerad av människor som står ut i stökiga hem och vildvuxna trädgårdar. Själv blir jag galen. Jag vill ha ordning, reda och en lätt doft av gulsåpa.

Föräldraskap och deadlines

Den senaste tiden har jag jobbat hysteriskt mycket. Betydligt mer än de flesta och provocerande mycket för en kvinna som har en sexmånaders bebis i hushållet. Det är ganska intressant hur olika folk reagerar på en nybliven farsa som behöver ta några tolvtimmars pass innan en deadline och en lika nybliven morsa. I det första fallet är det ingen som reagerar över huvud taget. I mitt fall har den vanligaste kommentaren varit:

- Nämen har Lille O. hunnit bli så stor att han har börjat på dagis?

Nä, det har han inte. Lille O. har en fullt kapabel farsa (och en morsa med hyfsad simultankapacitet).

Jaja. Nu ska jag ta det lite lugnare ett tag.

Snart, snart!

Snart så. Snart ska jag lämna ifrån mig mastodontrapporterna till överstekontrollmyndigheterna och allt ansvar kopplat till mitt forna mellanchefsuppdrag. Snart börjar mitt nya liv (säg hej forskningen!).

För att toppa helgen har jag både haft min mor på besök och haft korrekturläsning av ett bokkapitel.

Säg hej till endorfinerna - igen

Idag var för övrigt de tolv kilometrarna löpning ren och skär njutning. Det var perfekt varmt ute. Kroppen sa yes, springa är ju grejen! Och Umeå råkade vara så där sjuhelvetes vackert, som det ganska sällan är.

Även solen har sina fläckar (och så vidare)

Tecken på att jag är en ganska ordentlig människa:

- startbevis till Stockholms halvmarathon ligger på köksbänken

- inbjudningar till dotterns (försenade) femårskalas är utdelade

- trista telefonsamtal är avklarade

- ett berg av returpapper, glas och kartonger är förpassat till returstationen

Tecken på motsatsen:

- inbjudningskorten hade hade Hello Kitty respektive Bilar-tema (gissa vilka som är till de inbjudna flickorna respektive pojkarna?)

- i hallen hänger en sprillans ny kulturtantsblus (och nej, den var inte direkt gratis)

- jag var ute och sprang 12 kilometer medan maken fick natta två barn (inklusive ge en mycket ingående förklaring till varför man inte kan andas i rymden).

Simultanövningar

Sådärja. Nu är jag nyklippt och lite snyggare än för några timmar sedan.

Nu åter till samma simultanövningar som igår. Kvalitetstid med sonen och författande av självvärdering till överstemyndigheten. Maken är nämligen på kurs och deadline närmar sig med stormsteg. Dessvärre är jag rätt säker på att överstemyndigheten skiter fullständigt i att jag jobbar halvtid och har en bedårande sexmånaders son i famnen.

Inte blogga, bara jobba

Okej. Jobba nu för helvete.

Dagen i punkter

- Klippt gräs och rensat ogräs - check!

- Sprungit sju kilometer (korta standardrundan) - check!

- Bakat äppelpaj med dottern - check!

- Beställt flygbiljetter inför halvmaran - check!

- Skrivit inköpslista till min mor, som ska svänga förbi Ikea å mina vägnar - check!

- Tittat på när Maken har grävt gropar i trädgården - check!

Om man ändå kunde säga så...

Men alltså...vilken man! Eller snarast, vilken löpare!

Det är hårt liv att vara sex månader gammal

Mitt i frustrationen över att inte kunna krypa så somnade Lille O. mitt på golvet.

Det kostar att ligga på topp, eller hur det nu var?

I bloggvärlden känns det omodernt, eller åtminstone lite lätt omoraliskt, att tänka på konsumtion just nu. Folk är så duktiga med köpstopp och medveten konsumtion. Och här sitter jag och klickar runt, på siter som addnature och Start Fitness. För trots att löpning är den minst resurskrävande sporten av alla, det är ju bara att öppna dörren och springa ut, så är det också den värsta materialsporten. Det finns liksom ingen hejd på funktionsmaterial, gps-klockor och läckra skor.

Om vi säger så här: den som har testat att springa i funktionsstrumpor vill aldrig mer springa i ett par tubsockor från Stadium. Lika lite som man vill gå tillbaka till att använda bomullstrosor från Lindex om man har använt underkläder som andas. Helt plötsligt framstår strumpor för 200 spänn som helt rimligt.

Mer dragon åt folket!

Eller så roar man sig med att göra någon form av dragonkyckling. Det blir nog bra.

Husporr (eller snarast köksporr)

Nej, jag vill inte bo i en rosa trälåda på Haga - men köket! Köket! Jag har haft ett sådant där fantastiskt teakkök, i min andra hyreslägenhet i de småländska skogarna, och jag hoppas innerligt att ingen har rivit ut det sedan dess. Det var i perfekt mint condition.

Hej endorfiner!

Dagens 12-kilometerspass var väl inte direkt någon njutning. Lika lite som intervallpasset härom dagen, när jag seriöst höll på att spy på vägen hem. Men det märkliga med löpning är att det ändå känns fantastiskt. Inte alltid när det pågår, men ofta efter ett tag. I mitt fall brukar kicken komma vid 7-8 kilometer. Idag kom den först när en mil hade avverkats.

Säg hej till endorfinerna!

I bästa fall håller jag tyst och låter det gå över

Vissa dagar vaknar jag och är fullkomligt rabiat. Jag stör mig på allt. Artiklarna i morgontidningen är korkade, folks statusuppdateringar irriterande (för att de är triviala, ideologiskt förutsägbara, tjatiga...whatever), diskussionerna i fikarummet lama, blogginläggen präktiga, jobbtexterna pretentiösa, husen fula, människorna tröttsamma.

Om det är någon tröst så stör jag mig lika mycket på mig själv.

Jag jobbar på mantrat: Don't Criticize, Condemn or Complain (från Carnegies berömda bok om How to Find Friends and Influence People.) Det går sådär.

Tidens tand

Nej, jag har vare sig haft Buffaloskor eller Robyntrosor - men jäklar så många andra fula stilar jag haft. Svarta hotpants i läder - check! Broderad countryblus med avklippta ärmar - check! Långa konstskolekjolar i murriga färger från Indiska (matchade med långa trähalsband) - check!

Någon dag när jag är understimulerad ska jag skriva en mer utförlig lista.

Kroppen kräver: endorfiner

Måste. Ut. Springa.

Springa.

Dåligt samvete? Nej, tack.

Jag höll egentligen på att skriva ett annat inlägg om jämställdhet då jag råkade läsa detta av Amanda Schulman. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta:

"Det finns egentligen bara en sak som är naturlig för en nybliven mamma. Det är att vara med sitt barn precis hela tiden. Och jag tror absolut inte att ett barn är redo för dagis vid ett års ålder. Jag tror egentligen inte att det finns en mamma som lämnar bort sitt barn med gott samvete, vi gör det för att vi måste. För att vi har inget val och då har vi bestämt oss för att det är ok. Men visst måste det vara konstigt för en bebis att vara med sina föräldrar 24/7 i ett år eller så för att sedan aldrig mer se dem igen."

Jag begriper att hon drar argumentet till sin spets och spelar på hela känsloregistret, men det mest intressanta kommer några meningar längre fram:

"Våra män skaffar nya arbeten utan tanke på vilka barn som ska komma. Om jag vore man skulle jag vilja ha fem barn."

Jag köper inte de grova generaliseringarna av mammor, att vi skulle bada i ett hav av dåligt samvete för att vi lämnar våra ungar på dagis och att vi hellre skulle stanna hemma om vi bara hade möjligheten. Men jag tror att det ligger ett visst korn av sanning i att många, även om långt ifrån alla, män kan bilda familj och skaffa många barn utan särskilt många tankar kring hur det påverkar deras karriärer (eller tvärtom: hur deras karriärer påverkar deras familjer). Män förutsätter att det går. Likaså förutsätter deras chefer att det är möjligt att kombinera familj och karriär, även i situationer där det egentligen är ganska orealistiskt eller att det kräver att någon annan backar upp. Kanske borde fler kvinnor tänka på samma sätt - att det går? Det behöver inte innebära att man offrar sina älskade ungar på karriärens altare, men jag tror att många kvinnor begränsar sig mer än vad som är nödvändigt. Man kan inte fixa allt själv, men om man har en partner så borde väl han eller hon kunna ta lika stort ansvar? Det går.

Jaja, jag vet att det är tjatigt med världen blir nog bättre med mer CSNY

Och hur snyggt är inte detta? Allt från Neils frilla till gitarronanin och publiken som sitter uppflugen på någon slags ramp.

Det går onekligen framåt

Saker som lille O. har upptäckt under dagen:
- Hur man tar sig upp i krypposition (det vill säga: står på knäna och armarna). Vad man ska göra sedan verkar dock vara ett mysterium.
- Att ben till Laminofåtöljer smakar gott. (Jepp, han gnager på dem som en liten hundvalp.)
- Att det är vackert när den arma modern sjunger CSNY:s Our house. Det gäller att passa på innan han, i likhet med sin syster, börjar vråla stäng av mammamusiken, den är trååååkig!

Livtecken

Det råder stiltje på bloggfronten. Inte i övrigt kan tilläggas.

Det här är med andra ord ett helt intetsägande inlägg, utan substans och innehåll, som mest postas för att bevisa att det finns en blogg.

Ja, ja, kanske blir det bättre framöver.

Inte riktigt över ännu

Vi förtränger höstkänslorna och hänger i stugan lite till. Kanske blir det kräftor, kanske lite golf. Kanske en sväng till stranden, kanske målas någon bräda. Första arbetsveckan för säsongen behöver smältas.

Från noll till hundra på 0,8 sekunder

Igår började jag arbeta efter semestern. (Och hej så mycket det finns att ta tag i!)

Dagen har toppats med ett nedkräkt hus (jo, Lille O. är visst en kräkbebis), storhandling, fix och trix, sagoläsning och strykning av ett berg med tvätt.

Kedja

Länk till en länk.

Memory lane till Ursviken

Den sista dagen på semestern tog jag en sväng till Stora Nolia-mässan. Mitt bland alla skotrar, kokosbollar och fula t-shirts så säljer nämligen Ateljé skinn och tennsömnad från Ursviken de allra finaste tenntrådsarmbanden. Så mycket finare, billigare och mer välgjorda än exempelvis Littmarcks motsvarigheter. Att prata med mannen som säljer dessa fina saker är dessutom som att slungas tillbaka till barndomen. Han pratar nämligen exakt som min farmor och farfar, som även de bodde i Ursviken för många många (kanske 60 eller 70?) år sedan. Hur som helst så blev det ett olivgrönt armband.

Bättre så!

När jag läser om folk som är gravida så ger jag ifrån mig en lycklig suck och tänker:

- Fan vad bra det är att grabben är på utsidan nu! Så mycket bättre!

Projekt marathon innan 40

Intervallträning. Herre jävlar så jobbigt.

Men...det gick ju att springa oväntat snabbt!

Mammajobb

Bara för att så måste jag länka till Clara, om det provocerande i att mammor till små barn förvärvsarbetar. Det är ju, som bekant, en fråga som ligger mig varmt om hjärtat.

Heja Clara!

Kapad papparoll?

Jaså, har papparollen kapats? Av lattedrickande mjukisfarsor i rosa chinos? Well, de farsor som jag känner som har delat föräldraledigheten rakt av (vilket är ganska många) är av mycket varierande slag. De driver företag. Spelar golf. Lyssnar på Bruce. Bakar bröd. Märker galonvantar. Vattnar blommor. Skriver böcker. Spelar kanske lite mer golf. Ingen av dem, vad jag vet, är någon storkonsument av latte. Det är inte heller någon av de morsor jag känner.

Samtliga tar dock hand om sina ungar på bra sätt.

Saker som är allmänt underskattade (del 2 av 3942)

Bra musik utan Scooby Doo i bakgrunden.

Konversation i hemmet

- När du fyller 40 så tänkte jag att vi kunde ha en gemensam kris. Mega 40-årskris. Jag hade ju ingen så det blir i efterskott.

- Ehhh. Vad tänkte du att vi skulle göra då?

- Vi kan väl bli aktiva utav bara helvete! Springa marathon, starta företag och sånt.

- Hmm, ja. Marathon ska jag ju springa ändå.

- Ja, det blir kul!

- Mmm.

- Fast...jag kanske redan har haft min kris.

- Mmm, det har du nog...

- Ja...jag gifte ju mig och skaffade barn.

- Hehe. Exakt.

- Hrfm.

- Och jag nöjer mig med att springa marathon.

Läst 2011 (del 22)

Titel: Ett ögonblicks verk

Författare: Anders Paulrud

Antal sidor: 307

Förväntningar: Mediumhöga. Jag hittade boken av en slump hemma hos min mamma, men jag har gillat flera av Paulruds böcker (som debuten Det regnar i Wimbeldon och den senare Som vi älskade varandra) mycket. De är lågmälda berättelser med en extra twist.

Handlar i grova drag om: Ett ögonblicks verk handlar om Axel och vännen Dane - och om hur Axels barndom och familj påverkar hans liv. När fadern dör - av en flaggstång som slinter ur handen på Axels bror och som Axel inte orkar hålla emot och som då klyver faderns huvud - bestämmer sig Axel för att emigrera till Amerika. Bara tanken på att stanna kvar i Karlskrona, där brodern har ärvt allt, är outhärdlig. Han måste bort - trots att det också innebär att han måste välja bort vänskapen med Dane och de starka banden till hans familj. Den familj som har varit ställföreträdande familj under hela uppväxten. Livet tar dock oväntade vändningar och Axel kommer aldrig till Amerika utan hamnar i Köpenhamn. Ett ögonblicks verk handlar mycket om de små skillnaderna, hur livet plötsligt kan förändras på grund av ett ögonblick och en enskild (till synes slumpartad) handling.

Så tycker jag: När jag började läsa drabbades jag av en snudd på identisk reaktion som av Knausgård: åh nej, inte en berättelse till om en demonisk jävla farsa...och en frånvarande/kuvad/död mamma. Örfilarna viner genom luften och smörgåsarna bokstavligen växer i munnen. Men sedan blir det bättre. Visst är berättelsen delvis förutsägbar, men samtidigt är den typiskt Paulrudskt. Den liksom smyger sig på. Axel blir till kött och blod - och den andra halvan av boken sträckläste jag. Den är både fin, spännande och en historielektion i miniformat.

Betyg: 4 av 5

Saker som är allmänt underskattade (del 1 av 3942)

Rinnande vatten, bra att ha.

Sista rycket

Det är sista semesterveckan för min del - och sista rycket med diverse sommaraktiviteter. Det badas, målas och spikas. Snart blir det vardag och rutiner, vilket är ganska skönt det också. Och på jobbet väntar jättelistan.