Ny bekännelse

Det är nästan för pinsamt för att skriva - men jag har spanat in ett nytt torp. Denna gång i de norrländska skogarna, d.v.s. mycket närmare hemmet än tidigare objekt. Själva torpet är såååå fint och charmigt. Fina plankgolv, en gigantisk vitkalkad öppen spis (rättare sagt; det är en gammal bakugn), gamla handblåsta fönster, gångavstånd till en badsjö - och cykelavstånd till en golfbana. Men huset saknar el, vatten (även om brunn finns i närheten) och ligger mitt inne i skogen. Det är massor med sly som måste röjas. Närmaste grannen verkar vara en skrot-niklas. Myggen är antagligen stora som kråkor - och blödtörstande.

Jag är helt knäpp. Jag borde få elchocker. Eller åtminstone skickas på avvänjning.

Maken = tjuvläsaren

Jag trodde att vi hade en deal om att han får läsa min blogg - så länge jag slipper veta om det. Men så sitter han där i fåtöljen, med sin laptop i knäet, och börjar högläsa ur bloggen. Jag vet inte varför, men jag blir så äckligt nervös av sådana tilltag. Jag skriver, ni läser, ibland skriver ni kommentarer - men maken, där går gränsen. Det är nästan lika obehagligt som att en av mina studenter verkar ha listat ut vilken blogg jag har. Brrrr.

Kvinnor som kollektiv eller ej?

Läs denna artikel, med en intervju med Lotta Snickare. Det är ett allvarligt problem att kvinnor nedvärderar sina prestationer, kunskaper och förmågor utifrån maskulina normer. Däremot så tror jag inte på Lottas idéer om att orsakerna står att finna i den ökade individualiseringen i samhället. Det måste finnas sätt att både bryta ner dominerande stereotyper om kön (exempelvis beträffande prestationsförmåga eller "naturlig" fallenhet) och att samtidigt ge utrymme för individuella bedömningar. Att inte vilja bli bedömd utifrån en maskulin norm är inte samma sak som att vilja bli bedömd utifrån en feminin motsvarighet. Motståndet till detta behöver dock inte innebära att man har antagit en maskulint negativ bild av det egna könet - utan att man vill bli bedömd som en människa, oavsett kön. Detta är dock ett privilegium som i vårt nuvarande samhälle främst gäller män - och det är någonting som måste förändras.

Stökigt skrivbord?

Läste detta idag - om att personer med stökiga skrivbord har högre lön än de med tomma och välstädade motsvarigheter. Må så vara - men jag skulle faktiskt bli förvånad om min chef ens vet hur det ser ut på mitt kontor. Än mer förvånad om han bryr sig om detta.

Ny vecka, nytt liv?

Ny vecka - ja. Men i övrigt sig är livet sig likt, utifrån hur de senaste veckorna har sett ut. Det är minutiös planering som gäller; vem som ska jobba, vem som ska vara hemma med Lilla L. Vi har själva försatt oss i den här situationen, att båda jobbar och är föräldralediga fifty/fifty, och vi tycker på det stora hela att den fungerar bra. Vi är båda hemma och en aktiv del av Lilla L:s liv och vi har båda kvar kontakten med våra jobb. Men i vissa ögonblick - som när jag så gott som varje morgon stiger upp klockan sex för att fixa klart de sista detaljerna inför dagens möten och undervisning - då kan jag undra vad jag håller på med. Jag vet ju att jag vill ha den här lösningen - och att den är värd pusslandet och slitet - men ibland är jag bara så trött. Trött in i märgen.

Ibland är han för rolig

Sitter och slösurfar; kollar igenom bloggar, några nättidningar, auktionssidor (mitt favoritfyndauktionshus - långt ord - har kvalitetsauktion imorgon), blocket, aff och hemnet. Kollar in några nyutkomna hus, bland annat i ett område som jag gillar, men som maken brukar benämna som "kåkstaden". När jag kollar på bilderna kommer maken och kikar över axeln. Han utbrister:
- Men köp det då!

Till saken hör; huset är vare sig fint eller billigt. Och vi letar inte efter hus. Kan han månne vara trött på hemnet-porrandet?

Våga säg nej!

Nej - till Eurovision Song Contest. Det finns ingen anledning att dricka lådvin, käka tacos och titta på ett gäng pellejönsar som ser ut som vandrande discokulor. Lyssna på Badly Drawn Boys Wellcome to the Overground istället. Dagens sång.

Lampor

Bekännelse: jag är besatt av lampor. Det finns så många fina. Det finns alltid "behov" av någon ny. Om inte annat så kan jag ägna absurt mycket tid åt att titta på lampor. Just nu funderar jag på att fixa till hallen på övervåningen, en ganska stor hall som även är ett arbetsrum. Grejen är den att vare sig det arbetsrummet eller det "riktiga" arbetsrummet används särskilt ofta - trots att vi jobbar mycket hemma. Istället sitter vi vid matrumsbordet eller i soffan. Men nu tänker jag att om vi bara fixar till arbetsrummen så kommer vi att använda dem. (Givetvis är detta bara svepskäl för ett heminredningsprojekt.)

Jag har spetsat in mig på ett bibioteksbord i jugendstil, som skulle bli mycket snyggt i hallen. Frågan är då vilken lampa jag vill ha till? Dels funderar jag på en förutsägbar modern klassiker, Artemides Tolomeo. Alltid snygg, alltid rätt.


Dels funderar jag på Arkipelag från Ruben. I svart eller rött.


Eller på en Bestlite. Egentligen är det inte bordsmodellen jag vill ha, men det är en fin-fin lampa.


Att jag sedan har en Tizio från Artemide, världens mest klassiska arkitektlampa, som bara står och skräpar i förrådet - det kan jag ju låtsas att jag inte kommer ihåg.

Alternativ allsång

Jag har fortfarande svårt för barnsånger, särskilt de med obegripliga nödrim (av typen "Kalle anka satt på en planka", eller den förskräckliga om en "krokodil i en bil"). Så för att tillgodose vår kära dotters behov av sånger i hemmet har nu utökat utbudet från Beatles och Johnny Cash till Depeche Mode. Trots att jag nästan alltid lyssnar på musik , och enligt mig själv har rätt bra koll - så är jag usel på sångtexter. Men så insåg jag att musik som jag lyssnade på i tonåren verkar ha fastnat bättre än annat. Följaktligen kan jag sjunga sådant som A Question of Lust, Somebody och Stripped utan problem. Likaså borde jag kunna fixa valfri Soft Cell-låt.

Så nu har vi ett alternativ till Allsång på Skansen i vardagsrummet;
I'ts a question of lust
I'ts a question of trust
I'ts a question of not letting
What we've built up
Crumble to dust

(Tralalala...)

En konstig känsla

I två dagar har jag haft möten nere på stan. Möten, lunch, middag. Och raster då jag har kunnat gå omkring i affärer. Det har känts...skumt. Skumt att gå omkring och titta på kläder och prylar - utan Lilla L. Skumt att kunna gå in i vilket affär som helst utan att behöva bekymra sig över om man tar sig in med en vagn. Skumt att inte ha Lilla L. som smakråd (oh ja, hon är mycket duktig på att uppmuntra konsumtion - hon skrattar och tjattrar uppmuntrande så fort man håller fram en fin sak, dessvärre är hon lika uppmuntrande för fula saker).

Ingen EFIT

Det får bli någon annan dag, när jag inte jobbar.

Dagar som gått

Förberedelser, undervisning, möte, handledning, förberedelser, natta Lilla L., sömn, frukost med Lilla L., cykla till jobbet, förberedelser, undervisning, möte, middag, leka lite med Lilla L., sömn...

Måste jobba

Nu finns det inga undanflykter; nu är det bara hårt arbete som gäller. I ett par veckor. Schemat är fulltecknat, med exakta tider för vem som ska vara på jobbet och vem som ska vara hemma med Lilla L. Inga marginaler, det bara måste gå. På sätt och vis är det skönt, när det inte handlar om jag vill eller har lust att göra för ögonblicket. Nu handlar det om att leverera.

Här är länken

...till artikeln om Linda Skugge.

Nej, nej, nej!

Linda Skugge slutar att blogga! Detta bara för att anonyma fegråttor skriver unkna/elaka/psykotiska inlägg. Det är klart att världen inte stannar för att Linda slutar blogga - men jag kommer att sakna hennes snabba, raka och roliga iakttagelser. Hon tillhör dessutom det icke-hycklande släktet, vilket ger ett stort plus i kanten.

Lördag morgon

Lilla L. och jag sitter i vardagsrummet, äter frukost, kollar på MTV. Lilla L. försöker slicka i usb-porten till den bärbara Mac-en (inte uppskattat av mig), stänga av datorn (hon vet exakt var knappen sitter - och flinar nöjt när hon trycker ner den) och dra ut stickpropparna ur alla eluttag i vardagsrummet. Jag försöker locka med de färgglada Fischer Price-klossarna, som hon egentligen tycker om - men elektronik är roligare.

Vädret ser ganska trist ut, så jag har ingen aning om vad vi ska hitta på idag. Jag borde jobba i helgen. Nästa vecka är en riktig skräckvecka, med möten, föreläsningar och en konferens inbokad. Om jag lyckas få undan en del av det som ska göras nu under helgen så ökar det överlevnadschanserna senare i veckan. Tänker jag närmare på det, vilket jag gör, så får jag ångest.

Det känns som en väldigt vanlig lördag morgon.

Inget torp

Efter att ha väntat på livstecken från mäklaren i flera veckor så ringde han till slut. Men vi hoppade av budgivningen. Inte för att det var för dyrt, men för att vi hade fått fundera för länge. Det kanske inte är rätt tidpunkt att köpa ett torp - trots allt. Lilla L. är fortfarande en liten skrutt. Det finns fortfarande mycket kvar att fixa på huset. Vi ska till Spanien i sommar. Det är ju trevligt om vi hinner spela golf. Vi förvandlades till två velpottor, som inte kunde bestämma oss för vad vi egentligen vill. Då hoppade vi av.

Det känns både skönt - och tråkigt. Det skulle vara så trevligt att ha ett torp i mellansverige. Nära mamma, hyfsat nära vännerna. Ett torp skulle ju dessutom vara det optimala pysselprojektet (som om jag inte redan har ett helt hus fyllt av tänkbara projekt...).

Kontenta: jag har inte en susning om vi gjorde rätt.

Sega mäklaren (igen)

Nej, han ringer inte. Nej, vi har ingen aning om vad som händer. Det var omvisning härom dagen, men inte ett knyst. Nu är vi så trötta och lea att vi inte ens vet om vi vill ha torpet. Det är inte bra att behöva fundera för länge. Gahhh.

Närbilden

Tah-da! Närbilden nedan föreställer köksmattan från Pappelina. Vinnaren är Pernilla!

Trädgården

Något av det bästa med att bo i hus är att ha en trädgård. På den tiden jag bodde i lägenhet - och i Stockholm - var jag genuint ointresserad av trädgårdar. Odla grönsaker? Rensa ogräs? Kantskära rabatter? Bahhhh. Sedan köpte jag hus och "blev med trädgård". En helt ny värld öppnade sig. En värld full av fröpåsar, gamla fina pioner, engelska trädgårdshandskar, handelsträdgårdar och ogräsrensning.

Tack vare den ovanligt tidiga våren, som även nått växtzon fem, har det börjat komma upp saker i rabatterna. Pioner, peteor, bolltistlar, rabarber. Det är mest små gröna blad - men de lever och växer. I helgen har jag rensat rabatterna, tagit bort alla torra blad från förra sommaren. Det är såååå tilfredställande.

Nu ska jag läsa en av mina favoritböcker; Clara Block Hanes Claras trädgård.