Sjuknärvaro

Förkylningen antar nya nivåer. Gårdagen, på arbetet, framleds i en feberdimma. Det är definitivt inte hög sjukfrånvaro som är problemet på min arbetsplats utan motsatsen: sjuknärvaro. Trots influensor, dunderförkylningar och vinterkräksjuka ungar infinner vi oss på jobbet och sprider våra basilusker. Jag är exakt likadan själv. Men det är ju så krångligt att vara sjuk, då måste möten och undervisning ställas in. Det som ställs in måste ombokas, för ingen annan kan egentligen ta över uppgifter (åtminstone på kort sikt). Alltså; Alvedon, Strepsils och Molipect hostmedicin.

Vänner

Min eviga klagan brukar innehålla mantrat; jag har inga vänner, jag har inga vänner, jag har inga vänner. Det är inte riktigt sant, jag har vänner - men de är ganska få och de bästa bor långt bort. (Mina gamla vänner tycker givetvis att det är tvärtom - att det är jag som har flyttat till urskogen). Men idag ska jag faktiskt gå och hälsa på en av mina kollegor, som också är föräldraledig. Om man umgås utanför jobbet så borde det räknas som att man är vänner, eller hur? Hur som helst, det ska trevligt.

Mysfolket

Jag vet inte riktigt varför jag blir så provocerad av mysfolket - men provocerad, det blir jag. Mysfolket det är sådana som hävdar att den yttersta lyxen är att krypa upp i soffhörnan (som givetvis är fylld av en charmig blandning av udda kuddar) med en rykande kopp te och lyssna på knastret från en brasa. Eller att tända doftljus, äta mörk choklad, gå omkring i mormors hemstickade raggsockor och ta långa bad (med badbomber från Lush).

Don't get me wrong (som Chrissie Hynde så vackert sjöng i slutet av 80-talet), det är inget fel på vare sig te eller mörk choklad. Det är den irriterande manifestationen av mys, att man är en människa som har förmågan att fånga ögonblicket och bara vara sig sjäääälv, som framkallar hyperventilation.

Jag är neurotisk, omysig, stressad och ironisk (till och med elak enligt somliga).

Hej konsument!

På ett diskussionsforum, där jag alltför ofta hänger, kom en av tjejerna på den lysande idén att vi skulle fylla i DN:s Hej konsument! Ja, eftersom man inte direkt kan räkna med att DN ringer upp och frågar efter just våra shoppingvanor...

Senaste impulsköp: Låda med lego (present).
Bästa promenad: Från hemmet, längs älven, ner till stan.
Favoritdryck: Vatten.
Äter lyxmiddag: Alltför sällan. Annars gärna på Victor.
Favoritgata: Odengatan i Stockholm (still my hood).
Bästa förfestmusiken: Någon gammal house-samling.
Reser helst till: USA och det nya favoritlandet Kanada.
Bästa mikromaten: Finns inte. Möjligen rester av hemmagjord lasagne.
En bra gå bort-present: Tulpaner med björkris och fint papper.
Favoritlyxartikel: Flygbiljetter.
Älsklingsljud: Bra musik.
Senast upptäckt i Stockholm: Att jag inte längre har någon koll.
Favoritgalleri: Galleri Marianne Ahnlund (inte mycket att välja på).
Favvosajt: www.metropol.se
Favvoblogg: min egen (of course), annars Linda Skugges.
Här bjuder jag mamma på middag: Hemma.
Favoritförort: Råsunda.
Fikar gärna på: Schmäck.
Bästa lunchställa: Lottas.
Favoritgrönsak: Rödbeta.
Favoritfärg: Svart (på kläder), vitt (i hemmet).
Favoritmärke: Filippa K (ja, jag är tråkig och konservativ!).
Favoritdjur: Mina, numera döda, husdjur.
Bil: Alltför tråkig och intetsägande.
Kändis jag vill träffa: Öhhh, inte riktigt min grej. Vad skulle jag säga?
Favvoskor: Svarta spetsiga saker med slingback, urgamla från Don & Donna.
Klädkonto: Mindre än tidigare, kanske 1500?
Motionerar: Springer på löpband, yogar.
Mest överskattade affär: H&M.
Det dyraste jag köpt: Huset.
Mode jag aldrig vill se igen: 80-tal, det var inte ens kul då.
Favorit på systembolaget: Taylors 10 (portvin).
Bästa fyllekäket: Föredrar att vara nykter. Och om jag är full vill jag inte äta.
Dansar helst till: House, bögdisco.
Senast gnolade: Universal Poplabs I Could Say I'm Sorry
Senaste fyndet: Böcker från Bokus.
Bästa romanen: Rules of Attraction eller Less Than Zero av Bret Easton Ellis
Bästa diktsamlingen: Har inte läst dikter sedan...folkhögskoletiden.
Favoritprodukt på apoteket: Nezeril till Lila L.
Fulaste färgen på kläder: Pastell-gult.

Te-ve!

Ett styck Te-ve-fåtölj, av Alf Svensson, är fyndad! Dock inte exakt det fina exemplaret ovan, som är från
http://www.scandinaviandesign.com/classics/sortiment/soffor.htm

Min pyssliga mamma, som även är den som sitter på auktioner och bevakar potentiella fynd, har lovat att klä om den.

Josef och Linda

Linda Skugge har den snygga Josef Frank-tapeten;

http://butgel942.blogspot.com/

Gott?

Är hemma under förmiddagen med lilla L, ska till jobbet efter lunch. Lilla L har mycket bestämda åsikter om mat; mjölkersättning, smörgåsrån, banan och efterrätt (typ mangopuré) = ätbart. Allt annat = ointressant eller äckligt. Härom dagen försökte vi få i henne en burk med pasta och något sorts kött - och det betraktade hon som ett förgiftningsförsök. Efter att själv ha smakat på maten var det i och för sig begripligt. Det var skitäckligt.

Dagens projekt består i att övertyga lilla L om att hemmagjord grönsakspuré, bestående av palsternacka, ärtor och broccoli, är ätbart. Visst ser det gott ut?

Förkylt

Är så förkyld att jag knappt kan andas eller svälja. Huvudet är av gjuten betong (dessvärre ingen metafor) och det är omöjligt att sova. Slöläser bloggar i gryningen. Lilla L. ger ifrån sig små snörvlingar och pip, men hon är inte riktigt vaken ännu.

Sent, men...

Äntligen några som pekar på bristen på vetenskaplighet i Annica Dahlströms rappakalja;

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=572&a=618872

Det är långt mellan råttor och mänskligt beteende. (Agnes Wold är för övrigt en av mina idoler.)

Bokpaket

Ahh, äntligen kom några böcker från Bokus; Lotta Grönings Kvinnans plats - min bok om Alva Myrdal samt Kate Moses Övervintring (om Sylvia Plath). Jag har börjat att lösa Grönings bok - och det är en smula förvirrande, då det inte är så länge sedan jag läste Yvonne Hirdmans bok om Alva. I jämförelse är Grönings bok betydligt mer tillgänglig, men samtidigt är den mer sammanfattande och förenklande. Varför så lite om den första resan till USA? Varför så lite om Alvas akademiska icke-karriär? Men jag gillar tolkningarna av Alvas dilemman, kring att förena familj, kärlek och arbete.

Det är länge sedan jag läste Alva i original; jag minns det otympliga språket och den onödigt tillkrånglade argumentationen i Kris i befolkningsfrågan.

Måste fortsätta läsa.

Jag = en överspänd neurotiker

Dammtussarna virvlar över parketten och det knastrar under fötterna av fastklibbade smörgåsrån i köket. Med andra ord; dags att sanera huset.

Jag har ingenting emot att städa. Tvärtom tycker jag att det är rätt tillfredställande. Det blir fint och rent, som det alltid borde vara. Var sak på sin plats, nytvättade lakan och en lätt doft av såpade golv. Lustigt nog verkar många tycka att det är skamligt att gilla ordning, reda och städade hem. Istället ska man vara en skönt avslappnad typ som prioriterar andra saker (tid med barnen, pulkaåkning, yoga, träna knattelaget i fotboll eller någonting liknande). Det gäller särskilt om man säger sig vara feminist. Hushållsarbete ses i motsatsförhållande till feminism (och det är ju en bekväm lösning; ingen gör jobbet).

Men jag är inte skönt avslappnad - och vill inte vara det heller. Jag gillar ordning och reda, rena hem, snygga grejer, prydliga kläder, välvårdade skor. Mina skivor är kategoriserade och sorterade i bokstavsordning, likaså mina böcker och filmer. Kläderna hänger på likadana galgar, sorterade efter färg och typ av plagg, och blir aldrig missfärgade i tvätten. Jag tappar aldrig bort strumpor. Knappar som lossnar syr jag fast. Filerna i datorn är sortade i prydliga kataloger och mappar. Jag betalar räkningar i tid och vet hur mycket pengar som finns på kontot. Jag lagar mat efter recept och vet exakt var den minsta stjärnmejseln ligger i verktygslådan.

Det tar inte tid, det sparar tid.

Varför bloggar hon inte?

Vad har hänt? Varför bloggar inte Anna? Hur går det med försäljningen?

http://www.familyliving.se/blogg/annasflyttblogg/februari/index.xml

Det kan inte vara nyttigt

...att ha så mycket tid som man har när man är föräldraledig. Jag jobbar ju halvtid - och ändå har jag sjuk mycket tid. Tid att skriva texter, tid att jobba, tid att blogga, tid att researcha, tid att läsa andras bloggar, tid att hänga på diskussionsforum, tid att tvätta, tid att laga mat, tid att läsa böcker, tid att skriva långa e-mail - och massor, massor med tid att umgång och pyssla med lilla L. Det är inte det att hon är åtsidosatt för att hennes kära moder har snöat in på konstiga projekt.

Läsandet av andras boggar har dock blivit alltmer...sjukligt? Det är lite skumt att regelbundet läsa folks högst privata redogörelser och funderingar - kring vardagliga ting. Till slut inbillar jag mig att jag nästan känner både dem, deras ungar, chefer och partners. Jag vet vilken musik de lyssnar på, hur de lagar köttfärssås, att de har ångest över att de inte går till gymet, varför de är osams med sina föräldrar, vilka tapeter som ska upp i vardagsrummet och vilket det senaste second hand-fyndet är. Det kan inte vara nyttigt.

Tracey!

Världens vackraste röst är tillbaka: Tracey Thorn. Singeln I'ts all true är ute - och snart kommer albumet. Tracey råkar inte bara vara en fantastisk artist, hon har även utsökt smak. Läs under Influences:

http://www.myspace.com/traceythorn

Young marble giants, Pete Shelley, New Orders Ceremony, Dusty Springfield, Beth Gibbons, Astrud Gilberto, Patti Smith, Postcard records...

Jag blir så glad när någon kommer ihåg Young marble giants!

Vardagliga mirakel

Till slut har det hänt! Rörmokaren har materialiserat sig! Halv nio, bara en halvtimme sen, stod han på farstukvisten med en verktygslåda i nypan. Ytterligare en kvart senare var ledningarna avstängda och toaletten bortmonterad. Nu kan vi fixa till väggar och golv.

Farväl 70-tal!
Farväl brun/orange toalett, med matchande handfat och badrumsskåp!

Rörmokare måste vara den mest åtråvärda yrkesgruppen i samhället. Inga andra är så svåra att få tag på, eller att få att faktiskt dyka upp. De kan lova och lova och avboka hur många gånger som helst. De kan debitera vilken godtycklig summa som helst. När de väl dyker upp är allt förlåtet.

Mer Fibes...

Hm, ja, jag har en tendens att sträcklyssna på skivor. Just nu är det, som kanske framgår nedan, Fibes, oh, fibes! i skivspelaren. Hur kommer det sig att de har snott körarrangemangen från Spandau Ballet? Ahhh, haaa, haa-körer a'la True. Inget fel på det, men en smula oväntat.

Skumt!

När jag föreläste idag kom en av mina studenter och viftade med en kvällstidning;
- Du måste sluta blogga om du vill bli chef!

Eehhh? Nog för att jag kan tänka mig många skäl till det. Bloggare kanske spenderar för mycket tid och energi på sin bloggar - och för lite på sina arbetsuppgifter? Eller för lite energi på nätverkande? Eller är det månne olika personlighetstyper? Pratkvarnar vs De Som Får Någonting Gjort...? (Det kanske var utifrån det sistnämnda antagandet som min student gissade att jag har en blog?)

Jag har dock inte hittat någon länk till artikeln, så svaret dröjer...

Fibes, Oh Fibes!

Reaskivorna från cd-on kom igår. Spelar Fibes, Oh Fibes Emotional och funderar över varför sångaren håller på och orerar om Phil Collins i intervjuer. Det är ju solklart Prefab Sprout som är den stora influensen - från deras glansdagar, From Langley Park to Memphis. Genial popmusik;

But look at us now, quit driving
some things hurt much more than cars and girls

Ja, det var ju långt innan Paddy McAloon fick ögonproblem och började lyssna på nattradio (I Trawl The Megahertz är intressant även om den inte är popmusik a la Prefab Sprouts).

Om konsten att se ut som... (del 2)

Appropå inlägget nedan; någonting som definitivt bekymrar mig mer än om jag ser ut att ha kul på krogen (jag är ju aldrig ute numera) är hur patetisk jag framstår som ensamfikande mamma. Föräldralediga mammor är ju ett ökänt fikande släkte. De lever på en diet av latte i xl-format och grillade mozarellafocaccias, upptar varje ledigt utrymme med sina gigantiska trehjuliga Urban Jungle-vagnar (givetvis dubbelmodellen, då varje föräldraledig mamma tycks ha minst två knoddar under 3 år) och umgås i stora flockar med andra föräldralediga mammor. Runt omkring dem finns lavaströmmar av ålande barn, burkar med smörgåsrån, färgglada leksaker, vällingflaskor och kläder (främst mödrarnas Fjällrävenjackor - de ljusblå dunisarna). Problemet är att jag inte har några kompisar här. Än mindre föräldralediga sådana. Så jag och lilla L. fikar för oss själva. När man kommer in är det givetvis ingen som reagerar, men när man hur suttit med sin tekopp och macka i en halvtimme och någon mer fortfarande inte har dykt upp...då börjar de övriga mödrarna slänga indiskreta blickar. Det är ingen annan som fikar ensam, ingen. Till och med de fåtaliga föräldralediga fäderna har polare att fika med.

Om konsten att se ut som om man har kul

Att vara föräldraledig på halvtid och jobba halvtid får lite lustiga effekter, som att jag numera ofta läser tidningen med någon dags fördröjning (d.v.s. de dagar som jag är hemma - annars har jag inte tid). Sålunda läste jag DN:s På Stan idag. Det var en ganska kul krönika av Märta om svårigheten att ha lika roligt på krogen som folk på vimmelbilder.

http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=2622&a=615302

Nu brukar jag i och för sig inte vara så intresserad av vimmelbilder, men jag har ofta funderat på varför det alltid ser ut som att alla andra har mycket roligare än jag själv. På fester. På krogen. På jobbet. Efter många års iakttagelser har jag kommit fram till två saker. Alla andra har inte heller särskilt kul (men vi spelar alla spelet). Och så gäller det att ha ett stort kompisgäng (som gärna är snygga och ser lagom rätt och framgångsrika ut) som man kan glida omkring i (vilket gör att man framstår som ett socialt alfa-djur). Skit samma om polarna är tråkiga, tjatiga och fulla, så länge man kan glida omkring och småprata obesvärat ser det ut som om man har fantastiskt roligt.

Och nej, jag har aldrig haft ett stort kompisgäng. Jag och bästa kompisen är de där två tjejerna i hörnet, vid barens slut, som ser ut att ha skittråkigt. Vi brukar föredra att tänka att vi är överlägsna...