Toaletten!

Till slut - efter en lång väntan på rörmokare är toaletten klar. Det är lite klurigt att fotografera resultatet, då toaletten är liten, men ungefär så här ser det ut.

De gul-orangea tapeterna är ersatta av slät väv som är vitmålad. Det tidigare blanka lejongula taket är numera vitt. Likaså listerna. Den fula plastmattan har ersatts av ett femtiotalsinspirerat grått mosaikgolv. Handfat och toalett är från Gustafsberg. Kaklet ovanför handfatet är Arkitekt 5*5 från Höganäs (rester från vårt gamla kök). Blandare från FM Mattsson (Garda). Spegel från Bruka. Armaturen är från vårt gamla kök och av okänt ursprung. Knoppar och glashylla från Ikea.

Maken hjälpte till att fixa gipset under mosaiken, samt att skruva upp handfatet, men i övrigt har jag fixat allt själv.

Rörmokaren: del 433

Han är här! Just nu!

Rörmokaren: del 432

Rörisen har faktiskt dykt upp - och monterat själva toaletten! Sitter dock och väntar på att han ska dyka upp igen, för att fixa vattnet till handfatet. Den blandare vi köpt fungerade tydligen inte, varför han ska komma med en ny. Väntar med spänning.

Under tiden surfar jag runt och kollar på tapeter. Kanske en tapet till sovrummet, när vi väl orkar utrota de vitmålade strukturtapeterna? Se...

http://www.bjorklund-wingqvist.se/

Öppna förskolan

Ibland känner jag mig som världens mest ouppdaterade människa, farmförallt när det gäller barn. Idag på förmiddagen hade jag bestämt träff med en av mina vänner på öppna förskolan. Det vill säga...öppna förskolan som jag inte har varit på förut. Jag var där ett par gånger med min fullständigt intetsägande föräldragrupp (som måste ha bestått av stadens mest inåtvända människor...ingen sade någonting...typ någonsin), men aldrig när det har varit "vanlig" verksamhet. Jag trodde i min enfald att det var ganska litet och behändigt. Kanske tio små barn som kravlade omkring på golvet och snodde leksaker av varandra. Men det var ju hur mycket folk som helst. Typ trettio ungar, från nyfödda till femåringar, i en stor vild massa. Lilla L. var givetvis exalterad. Så många barn att krypa efter! Så många leksaker att försöka sno! Så många Bobby-cars att bli påkörd av!

Nu ligger hon och sover som en liten griskulting i vagnen. Helt utmattad.

Anna bloggar igen

Avskyr när bloggare tar mystiska uppehåll. Men nåja, Anna bloggar igen:

http://www.familyliving.se/blogg/annasflyttblogg/mars/index.xml

Växthuseffekt!

Tjoho! Äntligen börjar vi se lite resultat av den utlovade växthuseffekten. Har just avslutat en lunch och dricker nu en kopp kaffe - utomhus! Iklädd tröja, kjol och strumpbyxor! Det är för varmt för att ha jacka!

Bakgrundsinformation: jag bor i norra norrland (definitionsmässigt) och det är i mitten av mars.

Rörmokaren: del 213

Rörmokaren kom givetvis inte i fredags. Kanske hinner han idag ("Jag ringer!"), kanske i morgon. Kanske har vi en toalett på övervåningen framåt midsommar?

Ett gammalt tema: originalitet

Appropå Family Living, som kom jag att tänka på ett tema som har avhandlats på den här bloggen tidigare. Den moderna människans strävan efter originalitet, som oftast uttrycks genom att anamma vad många andra ändå har och gör. Inte minst när det gäller kläder, hem och design. Den omtalat "personliga mixen", som går ut på att blanda nytt och gammalt, dyra designprylar med loppisfynd och arvegods. Kontentan? Det ser självklart likadant ut hos de flesta, som har någon form av medelklassigt designintresse.

Men det var inte det jag skulle tjata om, utan om mig själv. Jag är allt annat än originell. Jag är vanlig och feg. Ungefär som alla andra, med liknande job, utbildning och intressen som jag själv.

Jag har sjuanstolar, det mest opersonliga man kan ha i ett hem.
Josef Frank-tyger. Japp, jag håller dessutom på att bli en tant.
Orkideer. De fegaste av alla blommor.
Lamino-fåtölj i vardagsrummet och Ph-lampa ovanför köksbordet. Kommentarer överflödiga?
Teakmöbler från 50-talet. Ja, även från en och annan välkänd dansk.
Ironiska loppisfynd. Bland annat religiösa oljetryck i tacky ramar.
Lagoma doser av Ikea.
Auktionsfyndad 50-talskonst.
Marimekko-tyger.
Kartell-lampor.
Mormors rosenmönstrade kaffekoppar.
Odd Molly-koftor och Acne-jeans.
I cd-spelaren roterar Ane Brun, Embassy och Marit Bergman, blandat med gamla New Order-singlar och house-samlingar från 90-talet.

Det är klart att jag har det jag har för att jag tycker att det är fint och bra - inte för att alla andra har det. Men det går aldrig att komma undan att inspirationen och idéerna kommer från ungefär samma tidningar, bloggar och böcker. Vi är flockdjur. Ganska fega och o-originella. Beroende på vem vi vill vara, byter vi ut vissa attribut. Susanna Popova kan ondgöra sig över det ängsliga Filippa K-folket (vilket hon gjorde i ett gammalt nummer av Sköna hem), från sin sekelskifteslägenhet med ockra-gula väggar och blommiga kretongtyger. Men det är lika ängslingt och opersonligt det. Bara andra attribut.

Pausoman?

När jag kom hem från jobbet låg det nya numret av Family Living i brevlådan. Efter några sidor, närmare bestämt 33, fick jag dagens gallsyreattack. Ordet pausoman flimrade framför mina ögon. Pausoman? Tydligen ska det föreställa motpolen till en arbetsnarkoman; en person som kan konsten att koppla av. Paret i artikeln "ger fortfarande järnet på jobbet. Men satsar lika mycket på sköna stunder". De fortsätter att förklara att det går utmärkt att vara superambitiös och avkopplad "men inte samtidigt". "En pausoman ser istället tillvaron i etapper och separata kapitel."

Helt enkelt; skitprat. Det finns förvisso människor som är väldigt bra på att hålla olika delar av livet separerade från varandra, som jobbar koncentrerat just på jobbet och som verkligen är lediga när de är lediga. Men för de allra flesta fungerar det inte så. Allt är en enda stor sörja. Om man har ambitioner att ha någon form av framgång inom något område, så kräver det engagemang, oavsett vad det gäller. Då fungerar det inte att ta tre månader ledigt, även om det kanske skulle fungera rent ekonomiskt, och att sitta och kuckilura med sin personliga utveckling. Lika lite fungerar det att säga åt ungarna att nu, nu ska jag satsa på jobbet ett tag. Vi syns till midsommar!

En "riktigt" pausoman borde väl dessutom vara en latmask, som inte vill ge gärnet? Eller?

Jag, skulle jag vara stressad?

Till slut, efter mycket tjat från maken, var jag till företagshälsans sjukgymnast. Tänkte att hon kunde komma på någon smidig lösning på min kroniska nacksmärta. Men icke. Sjukgymnast-damen klämde lite grann på nacken. Hummade. Klämde lite till. Och konstaterade att jag har utmärkt rörlighet ("som en uggla!") och fina mjuka muskler. Hon betvivlade inte min smärta, men konstaterade att hon egentligen inte kan göra någonting för mig. Sannolikt är det någon nerv som ligger i kläm. Eller någonting annat neurologiskt. Sedan började hon prata om stress. På längden, bredden och tvären.

- Det är ju inte alltid man ser sin egen situation, eller sitt eget beteende.
- Öhh, nä?
- Eller vill se hur almenackan egentligen ser ut...
- ...
- Att man har hundra saker på gång samtidigt.
- ...
- Och försöker fixa både barnen, hemmet och karriären samtidigt.
- ...
- Mycket kan man förbättra genom att börja se sig själv.
- Ehh, ja?

Det är väl klart som fan att jag är stressad. Jag försöker ha ett liv. Ett jobb. En underbar dotter. En man. Ett hus. En kropp. En hjärna som fungerar. Vad är alternativet?

Förra sommaren

...gick jag omkring och suktade efter ett par jeans-shorts från Filippa K. Men först var jag gravid - och sedan...post-gravid? Hur som helst; nu är de inköpta! Riktigt mörkblå, smala och snygga. Perfekta till en ljusrosa piké på golfbanan. (Ja, jag inbillar mig att jag ska spela golf i sommar.)

Rörmokaren: del 84

- Hej, det är jag!
- Hej!
- Hur går det?
- Ehh, va?
- Har han kommit?
- ...
- Rörmokaren!
- Haha! Nej, det blir bara bättre och bättre!
- *muttrande mummel*
- Jag fick tag på honom och han hade fått ett så allvarligt migränanfall att han var tvungen att läggas in på sjukhus.
- Va!?
- Japp, läggas in. Började jobba först idag.
- Och det innebär...
- Han visste inte. Skulle försöka komma på fredag. Om han hinner.
- Fredag?
- Ja, fredag.
- Säkert.

Finn fem fel

* Det står (fortfarande) en toalett i hallen.
* Rörmokaren har (fortfarande) inte hört av sig.
* Lilla L. vägrar sova middag (= en trött liten surpuppa)
* Jag har en låååång lista med saker som jag borde ha gjort. Inte idag, utan för länge sedan.
* Den omtalade förkylningen är nu inne på fjärde veckan.

Dagen ägnas åt

EFIT (Ett Foto i Timmen). Bilderna kommer bara att ligga ute ett litet tag (vill ju gärna vara lite halvhemlig), men tillräckligt länge för att ett gäng mer eller mindre utvalda ska hinna kika på dem.

Rörmokar-ritual?

Finns det någon magisk ritual som man kan göra för att uppnå lycka och framgång med hantverkare? Eller som åtminstone ser till att de dyker upp?

Lämnade hemmet i fredags morse, med förhoppningen att jag skulle komma hem till ett hus där det finns en toalett på övervåningen. Hela förra veckan sköt rörmokaren upp besöket;
- Jag kommer senare i veckan.
- Jag kommer på fredag.
Mellan två möten ringde jag hem till maken för att höra hur det gick. Han skrattade och sa;
- Du kommer att gilla ursäkten!
- Ehhh?
- Rörmokaren har migrän.
- Migrän?
- Japp! Migrän! Men han kommer på måndag.
Självklart måste rörmokare få ha migrän. Inte bara fjantiga akademiker. Idag (måndag) ringde jag åter igen för att höra hur det gick;
- Har han kommit ännu?
- Ehh, va?
- Rörmokaren! Har han kommit?
- Nä.

Jag bryter ihop! Please! Kom hit! Koppla in vattnet, montera toaletten!

Bloggen vind för våg

Flera dagar senare; hemma igen. Flera dagar utan att vare sig kolla mail eller blogg. Framförallt det förstnämnda är en prestation. Jag har ett enormt kontrollbehov när det gäller mailboxen. Om jag lämnar den utan tillsyn i några dagar...så vet man aldrig vad som kan hända. Det är som att släppa lös ondskefulla rotogräs i trädgårdslandet. Snabbt bortom all räddning.

Skit-förkylningen

...är tillbaka. Trodde att den hade gått över, efter flera veckors elände. Men nej. Totalt däckad. I morgon ska jag till den kungliga huvudstaden, på jobbmöte och superviktigt besök på Kungliga Biblioteket (då de vägrar att fjärrlåna vissa typer av material). Det finns inte på kartan att stanna hemma. Jag måste åka. Måste, måste, måste bli friskare.

Den hemska Dolmio-reklamen?

Lilla L. är jätterädd för Dolmio-reklamen som går på TV. Det är några fula dockor, som ska föreställa en italiensk familj. Mitt i reklamen är det musik (typ dragspel) och så ringer en dörrklocka. Varje gång klockan ringer brister L. ut i olyckklig gråt; buuhuähhh! Tårarna sprutar.

Idag blev hon lika rädd för såg-ljud. Jag skulle såga till golvlisterna i toaletten (som snart är klar!), men det var helt omöjligt. Så fort jag började såga så brast L. ut i högljudd och förtvivlad gråt. Detta trots att hon hela tiden kunde se vad jag gjorde.

Dolly-feber!

Det råder ju Dolly-feber just nu. Och åhhh vad jag är sur över att jag inte kan se henne live. Det är en av nackdelarna med att bo långt bort från civilisationen, man måste med omsorg välja vilka konserter man ska gå på. Det är alldeles för dyrt och omständigt att gå och se allt man vill.

Vad göra?

Hemmadag med Lilla L. Migränen har stillat sig och känns mer som en dålig bakfylla. Sitter fortfarande i morgonrocken, medan L. kryper omkring och hittar på bus. Tuggar på gardinerna, drar ut stickproppar ur eluttagen, klättrar på golvkuddarna, utforskar leksakskorgen (som hittills har varit en hemlig skattkista). Har inte en susning om vad vi ska hitta på. Vi kan ju inte gärna gå och fika varje dag som jag är hemma? Det måste väl finnas någonting annat att göra?

Vill ha!

Secto av Seppo Koho. Den skulle göra sig så bra i vardagsrummet.

Migränhelvete

Skulle egentligen ha jobbat hela dagen. Undervisning och möten under förmiddagen. En full mailbox. Post-it-lappar med långa listor över saker som måste göras, inte sedan utan nu. Migränen låg och brände under ytan. Petade i mig lite medicin och vatten och körde igång.

Vid lunch dök maken och Lilla L. upp på mitt rum, mest för att säga hej. Maken skulle skicka iväg något dokument från jobbet. Men när jag såg dem - och en glimrade bilnyckel - insåg jag att jag lika bra kunde åka hem. Energin tog slut. Jag skulle ändå inte få så mycket gjort.

Jag och Lilla L. åkte hem. Fixade lite mat till L. och lät henne krypa och klättra omkring. Väntade, väntade, på att hon skulle bli trött och ta sin eftermiddagslur - så att jag sjäv skulle få sova. Det känns så förbannat egoistiskt, men sömn är dessvärre det enda som hjälper. Tung drömlös sömn.

Bebbe vs karriär?

Jag kan inte upphöra att fascineras:

http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,1018578,00.html

Ännu en framgångsrik, yrkesarbetande småbarnsmamma (i det här fallet René Nyberg) som ger rådet; ta det lugnt, sänk kraven på dig själv, tillåt dig att bara vara mamma! Samtidigt som samma person, lite lätt ursäktande, berättar att hon själv började jobba när bebben var tre månader; "jag hade inget val, jag hade redan skrivit på kontraktet när jag var gravid och då trodde jag att det skulle vara lugnt". I nästa andetag: "jag har redan lyckats göra nästan alla fel man kan". Grejen är den att jag inte köper argumentationen. Jag tror att det allra flesta (vilket är förhållandevis få) som väljer att kombinera bebbe och karriär gör ett aktivt val: man vill helt enkelt förena två bra och spännande delar i livet. Det är inte konstigare än att män/fäder kan göra det. Självklart ska man inte duka under av stress eller omgivningens krav. Det många kvinnor skulle behöva är att höra att det faktiskt går att kombinera, utan att man för den sakens skull blir en dålig förälder. Nyckeln är planering och en jämställd relation. Det är dags att sluta be om ursäkt.

Inte ett ord till om våren

Ringer till mamma för att slöprata:
- Åhh, jag måste fixa till uteplatsen. I helgen kommer man att kunna sitta ute! Det blir säkert 15 grader!
Surfar in på några av de bloggar som jag läser dagligen:
- Barnen cyklar!
- Idag har vi fikat på trappen!
- Nu är all snö borta!
- Grus under gympadojorna!
Tittar ut på trädgården. Snön ligger kompakt och blöt. På infarten är det någon slags pool av isvatten, snö och grus. Visst är det plusgrader, men vad hjälper det? Även om snön smälter bot så kommer det ny. I april-maj. Vintern tar aldrig slut - och ja, jag är en tant som är fixerad vid väder.

Buuääääh!

Lilla L. har kravlat och krypit omkring ett tag nu. Nöjd och glad med att ta sig framåt. Men så upptäckte hon att man kan ta sig till sittande ställning från krypställning. Från att det har varit helt ointressant att sitta är det nu superkul. Problemet är bara att när hon har suttit en stund, så vill hon mer. Typ resa sig upp.

Resultat: vingel, vingel - pang! Buuuuäääää!

Fler kvinnor

En fortsättning på listan nedan:

Marie Curie (fysikern och nobelpristagaren), Judy Garland (skådespelerskan), Nina Simone (sångerskan), Simone de Beavoir (filosofen), Gwyneth Paltrow (skådespelerskan)...

8:e mars!

Det är ju internationella kvinnodagen idag! Tänkte fira detta med en lista över kvinnor som jag beundrar, gillar eller finner allmänt sympatiska och duktiga. Utan inbördes ordning;

Virginia Wolf (författarinnan med en dröm om ett eget rum), Dusty Springfield (sångerskan och ikonen), Donna Harraway (den lysande teoretikern), Sylvia Plath (författarinnan), Siouxsie Sioux (punkikonen), Linda Skugge (den alltid lika arga journalisten), Rickie Lee Jones (singer/songwritern), Yvonne Hirdman (historikern), Ingegerd Råman (formgivaren), Lena Cronqvist (konstnärinnan), Judith Butler (queerteoretikern), Sarah Cracknell (St Etienne-sångerskan), Karin Mamma Andersson (konstnärinnan), Alva Myrdal (folkhemsbyggaren och nobelpristagaren), Aimee Mann (singer/songwritern), Audrey Hepburn (snyggaste skådespelerskan), Joyce Carol Oates (super-författarinnan), Stina Nordenstam (sångerskan med den viskande rösten), Eileen Grey (formgivaren och arkitekten), Marianne Westman (formgivaren), Laura Nyro (singer/songwritern), Mary Wollstonecraft (ur-feministen), Estrid Ericsson (formgivaren och Svensk tenn-grundaren), Hillary Clinton (politikern), Julie Burchill (journalisten och författarinnan), Donna Tartt (författarinnan), Annika Lanz (radioprataren), Patti Smith (sångerskan), Lena Bergström (formgivaren), Torun Bülow-Hübes (silverkonstnärinan), Nana Ditzel (formgivaren), Lisa Simpson (seriefiguren).

Shit, jag har säkert glömt hälften.

Lunch utan kex?

Jobbade under förmiddagen. Kring lunch kom maken förbi och lämnade Lilla L, varpå hon och jag fortsatte ner på stan för att få i oss lite mat. Väl framme på lunchhaket placerades Lilla L. i en barnstol, jag beställde mat...och började fundera över om det inte var någonting som saknades. Typ väskan med alla saker; blöjor, leksaker och kex. Lilla L. tittade entusistiskt på mig och gurglade; goääähhh! gahhhh! Vilket kan översättas; var har du gjort av kexen tant? Det fick bli en ganska snabb lunch. Lilla L:s tålamod är begränsat när det gäller luncher utan kex.

Så mycket skräpkultur

Sedan Lilla L. kom till världen finns det inga gränser för hur mycket skräpkultur som konsumeras i hushållet. Egentligen började det nog ännu tidigare, när jag var gravid och knappt kunde röra mig ur fläcken utan att spy. För det första är man uppe och vaken på de mest besynnerliga tider på dygnet, då man inte orkar göra någonting annat än att se konstiga repriser på tv. De första månaderna med Lilla L. hade jag som nattlig vana att se på repriser av 4:ns matlagningsprogram. Lilla L. ammade och jag förkovrade mig i hur man gör paté. Nu kollar jag på repriser av Beverly Hills på morgnarna. Jag hade nästan lyckats förtränga alla sjuka intriger - men man blir snabbt uppdaterad! Oj, oj, ska Kelly och Brandon lyckas bli ihop igen? Hur ska det gå för David, är han manodepressiv? Och kommer Valerie att försöka lägga vantarna på honom, mitt framför näsan på Donna?

Att orka bli dissad

Jag beundrar folk som orkar vara utskällda, ifrågasatta och dissade för jämnan, som tycks kunna köra sitt race oavsett vad omgivningen anser. Följ länken i länken nedan (och ja, jag borde verkligen fixa länkarna i den här bloggen);

http://blogg.expressen.se/linda/entry.jsp?messid=192924

Själv är jag en fegråtta, som dessvärre försätter mig i situationer där man inte bör vara en fegråtta. Resultatet? Jag får ångest och ångrar mig grymt. Varför lägga sig i, varför säga ifrån? Varför inte bara följa strömmen och knipa käft?

Shop, shop, shop...

Bekännelse; jag är ytlig och jag gillar fina saker. Dagens shopping; Odd Molly-kofta till mig och Po.p kläder till Lilla L.

- Onödigt?
- Antagligen.
- Fint?
- Ja.

Räknare installerad

Till slut orkade jag ta reda på hur man installerar en räknare på bloggen - så nu kan jag se om det är några besökare. Kommentarerna är ju få - så hallå, finns det någon där ute?

Sara och böcker man skulle vilja skriva

Sara Stridberg har fått Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Mycket välförtjänt. Jag läste inte Drömfakulteten förän den kom ut i pocket, var på något sätt rädd att bli besviken. Men under en långflygning till Kanada läste jag den, från pärm till pärm. Drömfakulteten är en sådan bok som man önskar att man själv hade skrivit. Och under långflygningar hamnar man i ett obehagligt febertillstånd, som passar ypperligt just för denna bok.

Saras svar på frågan vad hon ska göra för de 350 000 i prispengar; "Jag ska skriva för pengarna och sedan ska jag köpa min son allt han vill. Han ska få det allra vackraste saker man kan tänka sig" (DN, 2007-03-06). Det är fint.

Auktion på distans

Sedan jag flyttade till obygden, för några år sedan, ägnar jag mig åt distansauktioner. Det vill säga; min mor, som är en trogen auktionstant sedan sisådär 40 år, köper saker åt mig på sitt lokala auktionshus. Detta är inte att förväxla med att lägga bud på auktioner som Metropol eller Auktionsverket. Det här är lite mer av en sport...eller grisen i säcken. Oftast finns inga bilder (då auktionshuset i fråga har en usel hemsida). Ett samtal mellan mig och min mor kan låta så här;

- Jo, och så fanns det ett ganska fint teakbord. Det är nog danskt.
- Jaha, hur såg det ur då?
- Ja, det var väl normalstort, med en tidningshylla i flätad rotting under.
- Var det en kant? Lite rundad? På bordsskivan alltså?
- Det vet jag inte. Spelar det någon roll?
- Jaaa! Jag måste ha en bättre beskrivning!
- Hm, ja, men jag kan ringa innan auktionen börjar.

Så på söndagsmorgonen;

- Hejhej, nu står jag här vid bordet.
- Okej, och hur ser kanten ut?
- Det är en lite kant runt om. Lite rundad.
- Ah, bra! Men hur ser själva tidningshyllan ut? Är den liksom uppdelad i två delar?
- Två våningar?
- Nej, som rutor?
- Ja, det kan man väl säga.

Om min mor hade en bätte kamera i mobilen skulle dessa samtal underlättas väsentligt...

Dagens objekt är ett William Morris-tyg, Honeysuckle. Det var ganska lätt att identifiera, med tanke på att tyget var märkt. (Thank god for Google.)

Kattmynta för bebisar?

Började morgonen med att slå på BBC. Teletubbies dök upp - och Lilla L blev alldeles förtrollad. Uppmärksammat låg hon och tittade på tv:en. När Lala (den gula figuren) skrattade och studsade med en boll gurglade även Lilla L. av skratt. Ehhh? Lilla L. är sju månader, hur kan hon tycka att det var så roligt?

Kvinnor, bloggar och konsumtion

Så kvinnor faller i den klassiska kvinnofällan - och bloggar mest om konsumtion, vilket ses som en förlängning av den privata sfären?

http://www.salongk.se/article.aspx?articleID=1432&categID=51

Vi bör skriva om politik och samhälle, viktiga saker, inte om Gucci-väskor för en halv månadslön. Underförstått bör vi inte heller försöka vara superkvinnor, med karriär, snygga kläder, välstädade hem (med provocerande snittblommor på matrumsbordet) och curlade ungar. Well, well. Jag håller med Lena S. på många punkter. Patriarkatet upprätthålls inte bara av män, utan även av kvinnor som accepterar den rådande könsmaktsordningen. Men visst blir dubbelmoralen uppenbar om det offentliga samtalet även fortsättningsvis förväntas kretsa kring traditionellt manliga sfärer? Jag tror knappast att kvinnors bloggande om mode och konsumtion står i motsatsförhållande till att även andra diskussioner förs. Tvärtom måste vi själva definiera vad som är viktigt och relevant (och nej, jag köper inte argumentet att kvinnor skulle vara offer för en manipulativ konsumtionskultur).