Vad är det för fel på sängen? Vavava? (del 2)

Nä, sonen tycker inte alls att det är läge att sova i egen säng eller i eget rum. Tvärtom. Nu har han gått tillbaka till sina bebisvanor, att somna på min axel samtidigt som han pillar i mitt hår. Håhåjaja.

Maken är dock förvissad om att det har gått över till femtonårsdagen.

Insert: klagosång

Ja, jag vet att det finns värre saker här i världen - men just nu tycker jag ganska synd om mig själv. Den här kvällen skulle jag ju ägna åt att lägga fram kläder, äta pizza, gulla med mina tånaglar och ladda mentalt.

Fest hela dagen lång (eller hur det nu var)

Alltså vår son, denna inte ens treåriga guldklimp, säger väldigt roliga saker.  Som härom dagen när barnen och personalen på dagis pratade om vad föräldrarna gör på dagarna. Vissa jobbar, andra pluggar, någon är hemma med småsyskon...och så vår son som bestämt utbrast:
- Nä. Dom är på fest med sina kompisar.

Där ser man. Jag har ju länge misstänkt att ingen av våra ungar tror att vi jobbar. Egentligen.

Ich bin ein kulturtant (del 2)

Jag råkade se hos Linda att det är rea hos COS. Vi kan sammanfatta min relation till COS så här: från en total ickerelation till lösningen på hela min garderobskris. Det senaste året har jag varvat fyra snudd på identiska klänningar från COS (typ sådana här), några koftor från samma ställe samt lite kläder från Lindex Holly Whyte-kollektion. Thats it.

Över huvud taget så är klänningar grejen. Med en snygg klänning och ett par matta heltäckande strumpbyxor kan det liksom inte gå fel. Man är välklädd och det är matchat och klart.

Så ja, det kliar i reafingret...

När man kanske måste tänka om (om datorer och stimulans)

Här i huset har vi inte några genrella begränsningar när det gäller datorspel, tv eller filmer. Dels för att vi tror att sådana saker, i likhet med böcker, pyssel och lekar, är stimulerande (utifrån devisen everything bad is good for you, a la Steven Johnson). Dels för att det inte är något pratiskt problem. Dottern spelar datorspel, surfar, kollar på youtube och streamar tv-serier. Vi har koll på vad hon (ungefär) är inne på och hittills har själva innehållet inte heller varit några problem. Ibland spelar och kollar hon mer, ibland blir mindre - men vi tycker inte att det konkurrerar ut andra former av läsande eller mer traditionella lekar. Hon älskar böcker och hon leker mycket och gärna både på egen hand och med sina kompisar.

Men så härom dagen laddade jag ner några spel till lillebror, utifrån tips från Isas blogg. Och ungen blev helt besatt av Build & Play. Besatt på nivån att han vaknade mitt i natten och vrålade:
- Måste bygga robot! Spela på mammas iPad! Måste bygga robot!
Det var också det första han ville göra när vi kom hem från förskolan, spela på iPaden.

Kanske är det nyhetens behag, eller så kommer vi att få omvärdera våra principer. Men samtidigt så förstår jag Lille O, Build & Play är ju ett alldeles underbart spel för en snart treårig unge.

Ich bin ein kulturtant

Just nu har jag lite hårångest av det vanliga snittet. Spara ut luggen? Klippa av håret? Kanske gå tillbaka till någon assymetrisk page? Hur som helst. Av någon anledning så sladdade jag in på Oleana & Friends hemsida (hej kulturtanter!) och fick syn på dessa bilder. Alltså, så vill jag se ut!  Håret, sminket, rubbet. Se särskilt bilden där damen har en vit skjorta under en prickig tröja och en lång kofta. Oh. My.

Jag överväger både mörkrött läppstift och nagellack. Sist det inträffade är ungefär...tolv år sedan.

Och så måste luggskrället sparas ut.

Och myset sänkte sig som en yllefilt över folkhemmen (eller hur det nu var)

Så är hösten definitivt här. Mörkret lägrar sig över folkhemmen och nordanvinden letar sig in under kläderna...och folk talar sig varma för tedrickande, raggsockor, lyxiga doftljus, höstlöv, mysiga yllekoftor och Veronica Maggio. Över huvud taget så verkar folk vara, eller vilja bli, väldigt mysiga så här års.

Ja, ni hör att jag kanske inte riktigt köper detta. Blir man inte bara trött av att krypa upp i soffhörnet, vira in sig i fjorton lager ylle och hinka i sig en balja kanelte? För att inte tala om doftljusen. Men mitt problem är kanske att jag blir så trött och deprimerad av mörkret att den typen av behandling skulle försätta mig i koma istället för någon form av mysnirvana. Själv tror jag mer på dagljuslampor och att springa mil efter mil till Nine Inch Nails.

Vän av ordning

Jag inser att det är något fel i huvudet på mig, men jag blir verkligen störd av oordning. Så pass störd att jag satte mig i dotterns rum och parade ihop hennes Monster High-dockor med rätt kläder och skor. Till och med de satans små strumpbyxorna letades fram ur skrymslen och vrår och monterades på.

Ja, det är sjukt.

Living on the edge

När L. var liten så reste jag en hel del med henne ensam. Jag typ stoppade ner henne i en bärsele och satte mig på ett flygplan och så var det inte mer med det. Med Lille O. har det inte alls blivit så (med undantag för en flygresa när han bara var några veckor gammal). När vi har rest så har vi gjort det hela familjen tillsammans.

Hur som helst. Nu funderar jag på att dra iväg med kidsen under höstlovet. Maken stannar hemma och jobbar. Frågan är dock...exakt hur jobbigt är det att spendera sju timmar på en tåg med två kids, varav det ena är två och ett halvt och det andra är sju år? Spontant tänker jag att det är enklare än att flyga en timme och sedan byta till två olika tåg (med vänttider blir det kanske fem eller sex timmars resa). Med iPads och diverse mutor så borde det fungera, utan nersammanbrott halvvägs.Tilläggas bör kanske att två och ett halvtåringen är av det lite...ehhh, vildare slaget.

Och alla dessa prylar... (del 2)

Här kommer en (självgod) lista över saker som jag tycker att jag har blivit bättre på, när det kommer till att minska prylberget i hemmet:

- Vi har slutat med papperstidningar. Jag har en digital prenumeration på DN. Maken har motsvarande på New York Times.
- Jag har avslutat samtliga prenumerationer på magazin. Svårast var nog att säga upp Elle Interiör, som jag har haft i minst 15 år. Ibland köper jag något elektroniskt lösnummer av Runners World eller någon inredningstidning. Det har dock blivit ganska få nummer under det senaste året.
- Alla böcker som finns digitalt läser jag just digitalt. Många går att låna på biblioteket, resten köper jag som e-böcker. Resultatet är att jag har köpt tre-fyra pappersböcker i år (vilket är extremt få i jämförelse med tidigare).
- Då jag beställer en hel del varor och tjänster på nätet får jag många nyhetsbrev och erbjudanden via e-post. Numera försöker jag dock att avbeställa dessa, så att jag slipper all förbannad reklam. Nej, jag vill inte veta att det är tag tre betala för två på Sportamore - även om jag gillar detta företag. Jag vill köpa grejer för att jag verkligen har identifierat ett behov eller önskemål - inte för att det kommer ett lockande erbjudande.
- Att vi inte köper fysiska skivor och filmer behöver jag väl inte nämna?
- Jag har nästan helt slutat att handla på auktion och loppisar. För även om det är billigt och miljövänligt att återanvända grejer så är det faktiskt just grejer - som ofta inte fyller någon som helst funktion. Jag behöver inte 20 charmiga loppiskoppar eller ännu ett par fina gardiner från 50-talet. Ett undantag är dock konst. Jag köper fortfarande tavlor på auktion. Annars under året så tror jag att jag har köpt en blomkruka och ett blombord i string. Antalet prylar som har flyttat ut är betydligt större.

Sedan finns det helt klart områden som jag kan förbättra. Jag handlar ganska mycket kläder. Likaså handlar jag mycket löparrelaterade prylar (hey, ska vi prata om mina skor?). Samtidigt så känns båda dessa områden förhållandevis okej, då jag försöker att ägna mig åt medveten och genomtänkt konsumtion. Okej, den skulle lätt kunna minskas...men ändå. Jag försöker att inte impulsköpa kläder - och jag försöker köpa grejer av så pass god kvalitet att de håller ett bra tag framöver.

Men ja, jag ska fortsätta att jobba på att minska prylarna. De är för många.

Och alla dessa prylar...

Ett litet tema på den här bloggen har ju varit hur trött jag är på alla f*****de prylar som finns i hemmet. Kläderna som hänger i garderoberna, drivorna med böcker och tidningar, leksakerna som mest verkar befinna sig under strumporna och allt för sällan leks med.

Just nu har jag en dröm om att skicka iväg övriga familjemedlemmar en helg och fritt kunna rensa i alla rum, skrymslen och garderober. Jag kan (faktiskt...) tänka mig att packa ner sådant som inte är uppenbart skräp (typ trasiga grejer och udda strumpor) och inte köra prylarna raka vägen till återbruket/Myrorna/valfri loppis. För jag tror att ungarna skulle tycka att det var betydligt roligare att leka med sina leksaker om de inte drunknade i en massa prylar som de har tröttnat på eller som helt enkelt inte är i fas med vad de gillar just nu. De nedpackade grejerna kan plockas fram senare, när - eller om - de saknar dem.

Och nej, jag är inte bara the evil mother som vill tillämpa sådana här idéer på andra. Jag har några kartonger i källaren som är packade med tanken att om jag inte saknar grejerna inom rimlig tid så ska jag göra mig av med dem. Snart har de stått tillräckligt länge för att komma till den punkten. Jag betvivlar att jag kommer sakna någonting av innehållet.

Vad är det för fel på sängen? Vavava?

Sonen, som alltid har varit den närhetstörstande typen, har åter igen bestämt sig för att det absolut inte går att sova i sin egen säng. Nejdå, han vill sova kloss mot sin kära moder (som å sin sida är den väldigt lättväckta typen) eller ligga och sparka på sin omhuldade fader (som märkligt nog verkar finna sig i behandlingen). Men vad värre är att sonen även har fått för sig att han inte vill somna i sängen. I någon säng. Nejdå, han vill somna i soffan. Till ljudet av amerikansk fotboll eller någonting annat ljudmässigt diffust. Och när man försöker flytta honom så vaknar han och skriker panikslaget.

Seriöst: jag blir galen.

Framåt, uppåt?

Härom dagen skrev Clara om hur läsare ibland önskar att hon ska vara som förut, men att det både är en obegriplig och ouppnåelig tanke då hon förändras och går genom olika faser. Och så är det ju så klart. Det händer saker i livet. Man utvecklas. Man tröttnar. Man får nya idéer. Man byter riktning. Man går framåt.

Inlägget fick mig dock att fundera över mig själv under de senaste åren. Ur vissa perspektiv så har det så klart hänt en massa saker som har påverkat mig som person och hur jag lever, allt från att vi numera är en familj på fyra personer till diverse med och motgångar karriärmässigt. Samtidigt så kan jag känna att jag har passerat någon diffus punkt i livet då jag i inte förändras på samma sätt som tidigare. Förhoppningsvis så utvecklas jag, men det är mer i redan inslagen inriktning. Jag vet rätt väl var jag står och vart jag vill. Det känns inte så sannolikt att jag kommer att gå från att vara en marathonmorsa till att bli en bullmamma. Eller att jag kommer börja klä mig i blommiga second hand-klänningar eller blondera håret (för att ta några ytliga exempel). På ett sätt kan jag tycka att det är lite...eh, skönt. Visst vill jag bli klokare och (kanske...) ta tag i några mindre sympatiska sidor hos mig själv, men jag är ändå ganska stabil. Nackdelen är att det (läs: jag) inte är särskilt spännande. Eller bloggvänligt. Det är mest mer av samma saker.

Hej hösten!

Man kan göra olika saker när lönen landar på kontot. Själv köpte jag en packe med strumpor och strumpbyxor, för närmare tusenlappen. Snygga klänningar kräver snygga strumpbyxor. Punkt.

Vardag

Sonen väcker mig i gryningen, som nästan varje dag. Jag cyklar till en flygplats. Skriver ord. Dricker kaffe. Har ett möte som jag bävat för, men som på något sätt blev rätt okej ändå. Jag köper en klänning. Driver omkring. Sitter på en annan flygplats. Skriver fler ord. Läser en död mans ord och funderar på livet.

Puh

Så här kan inte alla helger spenderas, då kommer jag att krokna.

Igår hade dottern terminsstart på dansen. Vi fixade några ärenden, lånade böcker och fikade. Åkte hem och fixade lunch. Sedan skulle dottern till ett kalas. Och någon timme senare skulle hon hämtas från samma kalas och skjutsas hem till bästisen för att sova över. Under tiden storhandlade jag och fixade några fler saker. Idag skulle både jag och dottern springa tävlingar. Sedan skulle dottern på kalas. Däremellan skulle det intas någon form av mat. Och hämtas och lämnas. Och klippas gräs. Och så lillebror som behövde sova middag och komma ut på någonting som han tycker är kul.

Jaja, det blir väl lugnare någon annan gång.

Insert: krigsdans

Snart kommer Maken hem från fem dagar i långtbortistan (eller tja, typ ganska långt bort i alla fall). Och som jag ser fram emot att bussa vår morgonpigge son på honom i morgon bitti. Klockan fem ska jag inte gå upp och fixa frukost och sätta på barnprogram, jag ska somna om.

*utför krigsdans*

*förtränger att jag åker på motsvarande jobbresa i nästa vecka* (det vill säga: det är inte alls synd om mig)

Vår son, en vandrande sandhög

Jag kan inte låta bli att försöka visualisera sonen, Lille O., i en liten yllejacka, mockaskor och fina byxor med hängsel, men sitter mest och fnissar åt blotta tanken. Det jag ser framför mig är mängden  sand, grus och snö som vår son skulle lyckas suga upp i en yllejacka. För att inte tala om vad han skulle göra med ett par mockastövlar. Numera får han alltid ta av sig skor och strumpor på yttertrappen. Ibland även brallorna. Det går liksom inte att släppa in den vandrande sandhögen i huset.

Nåja, Lille O. var klädd i chinos och linneskjorta åtminstone vid ett par tillfällen under sommaren. Det var väldigt fint och prydligt i flera minuter.

Och ja, jag begriper att Emma så klart inte bara klär sin grabb i ovan nämnda kläder.

Livet (och hur jag hanterar deadlines - del 2)

Det har varit deadline och textprodukton i fokus de senaste veckorna. Jag har skrivit, redigerat, strött böcker omkring mig, skrivit, skrivit om och slitit mitt hår. Kontoret har flyttats runt mellan tjänsterummet (a.k.a. holken), hemmet, stugan, diverse offentliga miljöer och tillbaka till tjänsterummet igen. Jag har andats text. Tänkt text. Drömt text. Där emellan har jag stekt pannkakor, hämtat ungar i skolan, sprungit och försökt vara en hyfsat trevlig fru.

Men det är så jag fungerar. Jag producerar (eller för all del: presterar) i sjok. När jag gör det så är ungefär det enda jag gör. Inte så att jag jobbar 80-timmarsveckor, men mentalt så tar det väldigt mycket energi och uppmärksamhet. Sedan kommer perioder när jag, tack och lov, ägnar mig åt betydligt mindre uppslukande sysslor.

När de intensiva perioderna kommer så inser jag hur förbannat tacksam jag är över att ha en partner som förtsår vad jag håller på med - och varför min hjärna håller på att svämma över. Maken kanske inte tycker att jag är världens roligaste fru just då, men han vet att det går över. Han finns där.

Utan den förståelsen, som är långt ifrån självklar, skulle jag vara väldigt olycklig.

Livet (och hur jag hanterar deadlines)

Skriver, skriver, skriver och drar i mitt hår. 

*bifogar*

*blundar*

*trycker på send*

*håller andan*