Oordning och oreda

Läste denna artikel om Caroline af Ugglas och kan inte låta bli att länka till den. Den är ju fantastiskt humoristisk. Caroline städar aldrig. Hon vill inte visa upp någon falsk yta. Om folk inte vill hälsa på hemma hos henne i röran så får de låta bli. Och sedan kommer slutklämmen; hon och maken har en städerska som kommer en gång i veckan.

Missförstå mig inte. Jag har ingenting emot att folk anlitar städhjälp. Att städa hemma hos folk är som vilket annat jobb som helst (om det ska skattesubventioneras är en helt annan diskussion). Men det blir liiiite komiskt om man å ena sidan visar upp sin charmigt bohemiska yta och å andra sidan betalar någon för att det inte ska sunka ihop fullständigt. Tro inte heller att jag ogillar Caoline. Hon är en cool brud.

Själv är jag oerhört neurotisk och gillar ordning och reda. Var sak på sin plats. Kläderna vikta i prydliga högar (självklart sorterade efter färg), fräscha lakan i sängen, räkningarna insatta i pärmar, böckerna sorterade efter genre och författare. Om en knapp lossnar så syr jag fast den. Ogräs i rabatterna rensas bort. Jag tappar aldrig bort strumpor i tvätten.

Jag är ytlig och jag tycker att det är skitjobbigt med spontana besökare - som kliver rätt in i tvättsortering, leriga stövlar, oöppnad post eller halvvägs in i middagen.

Fler överdoser

Stugvistelsen har inte bara inneburit en deckaröverdos (se nedan), utan även en P3-överdos. I brist på stereo har jag och Lilla L. lyssnat på radio, så gott som hela dagarna. I brist på andra uthärdliga kanaler har P3 stått på. Nu ska jag försöka vara lite positiv först (*hahaha* - jag positiv?).

Bra saker med P3 denna sommar är att de spelar Timo Räisänens Sweet Marie, Oh Laura och Maia Hirasawa minst en gång varje förmiddag. När Germund Stenhag har valt musiken kan även gamla St Etienne-singlar dyka upp, som Nothing can Stop us Now. På kvällarna går utmärkta program som P3 Dans, med Calle Dernulf. P3 Pop är ju också trevligt - men av någon anledning får jag ofta för mig att jag skulle kunna göra det bättre själv (*hybris hybris*).

Nu till de mindre trevliga sakerna. Minst en gång i timmen, oavsett program, spelas Markoolios Ingen sommar utan reggae. Sedan får man en ofrivillig överdos av diverse Idol-människor. Dannys Play it for the Girls (hur avskyvärd är den inte?), Olas Natalie (Nataliiii, Nataliii!) och Måns Zelmerlöws Cara Mia. Någon hemsk låt med ex Barbados-Magnus spelas också allldeles för ofta, i likhet med the Arks Prayer for the Weekend. Andra helt obegripliga saker som spelas är E-type, Basshunter och Bob Sinclair. Varför, varför, varför? Jag tror faktiskt inte att folk vill lyssna på E-type. Hans True believer låter dessutom som ett plagiat av någon av hans gamla hitar. Åter igen; varför?

Nu har jag inte ens gått in på de enerverande programledarna, för program som Christer och Rond. Om man inte har någonting vettigt att säga, varför vara programledare? Gahhhh.

I dagarna

I dagarna är det ganska exakt tre år sedan jag insåg att min pappa skulle dö. Att han skulle dö var ingen större överraskning, då han var sjuk i nästan tio år. Men i tio år levde jag och mamma med frågorna kring när det skulle ske. På något sätt så trodde vi att vi visste hur; att han skulle få nya hjärnblödningar eller ytterligare en hjärtinfarkt. De kom med jämna mellanrum, men dittills hade han klarat sig. Hjärnskador, förlamning och afasi - men vid liv.

För tre år sedan, när jag satt i bilen på väg ut till Holmsund, ringde mamma och berättade. Om kolapsen. Om cancern. Cancern som fanns i hela pappas kropp. Jag kan fortfarande känna gruset under skorna, den stekande solen och tårarna, när jag stod utanför bilen. Det skulle gå så snabbt - och så långsamt.

Deckaröverdos

Sitter mest i en liten stuga med Lilla L. om dagarna, alltmedan maken och svärfadern bygger på den andra stugan. Leker med Lilla L. - och läser deckare. Ungefär en deckare om dagen. Jag fick med mig en packe från min mor, Stieg Larsson, Håkan Nesser, Åke Edwardsson, Åsa Larsson, och inhandlade ytterligare en packe på Åkerbloms. Bland annat samtliga deckare av Camilla Läckberg. Tänke förstrött; det blir nog bra. Nu känns det som om jag har hetsätit tre kilo smågodis från videobutiken. Men i själva verkat är det en deckaröverdos. Ett antal frågor har utkristalliserats;

- Varför måste alla polischefer vara så stereotypa? Ta exempelvis Camilla Läckbergs romanfigur Mellberg. Han är lätt överviktig, har Donald Trumph-frisyr (d.v.s. en virad kanelbulle av hår som täcker flinten), är öppen sexist och smygrasist, korkad, tar åt sig äran av sina underlydandes arbete och en hopplös ungkarl med tillhörande sunkig lägenhet och otvättade kläder. För att späda på karikatyren ytterligare så har han även lyckats köpa en baltisk postorderfru samt bli sol och vårad av en annan dam. Om Läckberg tog i lite mindre så skulle det bli bra mycket bättre.
- Varför måste alla mord vara så intrikat sammanflätade med varandra? I så gott som varje deckare finns det ett antal mord, som från börjar tycks vara helt fristående från varandra. Men på slutet visar det sig alltid att de hänger ihop - på det mest osannolika sätt.
- Varför är små barn så ofta vittnen? Små barn som har stora iakttagande ögon och som inledningsvis inte säger någonting, endera av ren skräck eller för att de knappt kan prata. Det lirkas och lirkas - och heureka! De har sett och iakttagit allt och kan leverera den avgörande ledtråden för att sy ihop alla konstiga mord med varandra. Självklart blir det lilla barnet en övertydlig symbol för oskuld - i kontast till ondska och mord. Ett exempel på detta är den lilla pojken i Åke Edwardssons I vänaste land.
- Varför är deckare en show-off för musiknörderi? Åke Edwarssons romanfigur kommisare Wintherär ju omtalad för sin skivsamling bestående av jazz. Håkan Nessers senaste skapelse Barbarotti har just upptäckt Fado-musiken.
- Varför måste morden vara så många, uttänkta och avancerade? För att det är deckare, skulle man kunna invända. Men just nu är jag bara irriterad på att folk dör som flugor i små hålor och att alla mördare är brillianta cyniker som har tänkt ut varenda liten detalj. På tal om små hålor så kan det snart inte finnas några invånare kvar i lilla Tanumshede, som är platsen i Camilla Läckbergs böcker.

Jag kanske borde läsa någonting annat än deckare.

Mainstream-nörderi

En skiva som de allra flesta förefaller äga är Justin Timberlakes Futuresex/Lovesounds. Så hasa er till skivspelaren och tryck fram till spår elva, Losing my Way. Vrid upp volymen - och lyssna på den fantastiska kören. Den kommer en bit in i sången.

Can anybody out there hear me?
Can anoybody out there see me?
Can anoybody out there feel me?

Keep losing my way, keep losing my way.

Och vad du än gör; undvik spår tolv. Det är obehagligt sliskigt och intetsägande på en och samma gång.

Lilla räkan

Lilla L. var på ettårskontroll och fick spruta härom dagen. Lite spännande, med tanke på att det var drygt fyra månader sedan hon vägdes och mättes senast. Resultat: 8750 gram och 74 centimeter lång. Fortfarande en liten räk-fröken, men hon följer fint sin kurva, en standardavvikelse under "normalkurvan". Lilla L. passade även på att demonstrera några cirkuskonster; gå några steg, säga flera ord, sortera klossar och leka titt-ut.

Mellanlandning

Mellanlandar i hemmet, efter några dygn i rucklen. Hem för att kolla mail, uppdatera bloggen, vittra brevlådan, betala räkningar, tvätta, duscha och fixa småprylar. Den tyska hemmafrun är något lugnare, eller mindre frustrerad. Kanske för att jag har snart har målat klart det lilla rucklet på insidan. Kanske för att det stora rucklet börjar se ut som en stuga, med väggar och fönster. Kanske för att Lilla L. har varit på sitt allra mest bedårande humör.

Den tyska hemmafrun - del 3

Ny vecka, mer byggande på rucklen (*pekar mot systerbloggen*). Snart växer gretchen-flätorna ut på huvudet. Vad annat kan jag göra än att passa Lilla L., laga mat, diska, baka paj och passa Lilla L.? Någon måste göra det.

Jag är usel i rollen som hemmafru. Klagar mest. Detta trots att maken, svärfadern och den ena svågern sliter med byggandet. Idag ska de spika ytterpaneler. Men grejen är den att jag är bättre på att bygga och måla saker...än på att agera hemmafru.

Sommarkontoret

Det vitmålade skrivbordet (se systerbloggen) är nu invigt. Inget bredband, mobilen saknar täckning. Men det går att arbeta - åtminstone i korta stunder - när Lilla L. leker och är nöjd.

Ångestdokumentet

Ja, jag vet att det är sommar och semester. Men det finns alltid små surdegar som ligger och sunkar i hörnen. Jobb som borde göras. Ganska mycket jobb, om jag tänker efter. Nu har jag i alla fall tagit mig i kragen och öppnat ett av de mer akuta dokumenten. Senast ändrat den 11 april. Vad tusan har jag gjort sedan dess? Jobbat med andra saker antagligen. Latat mig. Suttit på möten. Haft semester. Målat i rucklen. Pillat mig i naveln. Skrivit 7000 mail. Rättat tentor. Druckit kaffe. Varit föräldraledig.

Men nu är dokumentet öppnat. Och jag läser. Oh, my god. Om knappt fyra veckor ska eländet presenteras. Varför sade jag inte nej redan från början? Vad tänker jag med?

Allt

Det är semester. Semester innebär numera läsande, så kallat nöjesläsande. Läser gör jag för jämnan, men nöjesläser vare sig orkar eller har jag tid med under stora delar av året. Ungefär en roman eller deckare om dagen är semesterdosen. (När jag var yngre så var det för övrigt min normala bokkonsumtion; en bok om dagen. Dag efter dag, år efter år.) Parallellt med mer och mindre bra deckare så läser jag årets mest hypade bok; Martina Lowdens Allt. Den är lika fantastisk som alla säger - men gör sig bäst i mindre doser (kanske 50 sidor åt gången?). Hennes bokofili är underbar. Och hennes listor är...ja, vad ska jag säga? Sagolika? Särkilt mycket uppskattar jag hennes listor över vad som finns på hennes skrivbord; pennor, böcker, skivor och moleskineanteckningsböcker.

Den tyska hemmafrun - del 2

Ja, varför är hemmafrun tysk? Det låter ju väldigt fördomsfullt. Vid närmare eftertanke, så är min metafor om den tyska hemmafrun hemskt fördomsfull. Jag har ingenting emot tyskar, tyska hemmafruar eller hemmafruar i största allmänhet. Men ingenstans i Europa finns det så många hemmafruar som i Tyskland (p.g.a. den sjuka sambeskattningen - eller är den avskaffad nu?). Uttråkade hemmafruar, som lusläser innehållsförteckningen på tvättmedelspaket, bakar fluffiga sockerkakor och stryker makens skjortor med stärkelse. Putsar hemmet (som i reklamfilmer för Ajax - kommer ni ihåg den från alpstugan?) och har minst tre välartade barn, två pojkar och en flicka. Pojkarna har små rutiga välstrukna skjortor och flickan en sådan där opraktisk skjortklänning, som blir skrynklig så fort man rör sig. Fräknar. Foträtta sandaler. Den tyska hemmafrun ses vanligtvis med ett stärkt förkläde knutet runt midjan. Som en lite mindre glamourös version av Stepford Wives.

Så långt har det dock inte gått. Ännu. Men häromdagen strök jag makens skjortor (lite lätt maniskt). Två dagar i rad har jag bakat rabarberpaj. Jag funderar på att putsa fönster.

Maken hävdar dock med bestämdhet att tyska hemmafruar inte reciterar Goethe.

Den tyska hemmafrun

Den senaste veckan har jag förvandlats till en tysk hemmafru. Varför just tysk vet jag inte, men hemmafruar känns tyska. Maken, snickarsvågern och svärfadern har byggt på stugan. Nya golvåsar och väggar. Själv har jag lagat mat, diskat, tagit hand om Lilla L. kokat kaffe, diskat, lagat mat, tagit hand om Lilla L., lagat mat, handlat, diskat, tvättat, kokat kaffe, plockat undan...

Jag snudd på förväntar mig att Lilla L. ska öppna munnen och säga;
- Mutter! Mutter! Jag vill ha en knödel! Bitte!

Stugan kommer att bli superfin. Jag kommer att börja prata tyska. Kanske läsa Goethe under ett parasoll? Heter hemmafru hausfrau på tyska - eller är det en mer allmän beteckning på frun i huset?

Födelsedagsbarnet

Idag, 9.15, är det ett år sedan Lilla L. föddes. Det är helt overkligt - samtidigt som det känns som hon alltid har funnits så var det alldeles nyss jag och maken satt på BB med det lilla knytet i famnen. 2585 gram, 46 centimeter lång. Nu är hon en bestämd liten fröken, med ett pärlande skatt och massor med bus i kroppen. En fröken som kan säga "titta!", gå några stapplande steg, äta frukost själv och plocka tillbaka leksakerna i korgen (även om det inte händer så ofta). Exakt hur lång hon är vet jag inte, men gissar på 75 centimeter. Hon väger kanske en bit över nio kilo. Det har hänt en hel del under det gågna året.

Födelsedagen har firats med presenter, farmor och farfar, moster och morbröder. På bilden leker hon med sin nya docka, från Rubens barn.

Loppisdag

Maken, svärfar och byggarsvågern har jobbat ute i rucklen (*pekar mot systerbloggen*), fjorton grader varmt, strilande regn och allt annat än målarväder.

Lilla L. och jag började dagen med att åka till det lokala, och högst värdelösa, Myrorna. Jag tänkte att de kunde ha något skruttigt - men litet och nätt - köksbord som jag kunde måla om. Men allt de hade var mängder med skräp till sjuka överpriser. När jag stod med Lilla L. på parkeringen rotade jag fram en kartbok och letade reda på vägen till Antikhuset i Rödånäs, som brukar vara en riktigt trevlig antikaffär, mitt ute i ingenstans. Tog vägen via Tavelsjö och ungefär 4-5 mil senare kunde jag konstatera att det var stängt. Öppet onsdag till söndag, 11-16. Fram med kartboken igen. Åkte vidare till Vännäs, där den trevliga kombinerade antikaffären och antikvariatet Bothnia ligger. Lilla L. slumrade belåtet i bilbarnstolen. Väl där hittade jag ett gammalt skrivbord, i diffus allmogestil - lackat i skogsgrön högblank färg. För 300 pix blev det mitt - och inom en snar framtid ska det målas högblankt vitt. På vägen hem stannade vi vid ytterligare en loppis, i Brattby, den typen av loppis där man aldrig, aldrig, aldrig hittar någonting. Om man inte vill ha kaffekoppar utan öron, noppriga barnkläder från 1985 eller trasiga leksaker.

Det blev inget köksbord, men väl ett skrivbord till rucklen. Jag är ganska nöjd!

Inte så originellt

Ett gammalt tema på denna blogg är originalitet (eller snarast bristen på densamma). Häromdagen inträffade följande. I posten ligger det nya numret av Sköna hem, jag stoppar ner det i väskan och åker ut till rucklen. Några timmar senare sitter jag på golvet i det lilla rucklet med en rykande kopp kaffe och bläddrar i tidningen. Ungefär mitt i är det ett reportage från Tove Admans (en av formgivarna bakom Fafner) ombyggda bensinmack. Vid det första uppslaget tänker jag; "Kul! Det är ju så här rucklen ska se ut när de är klara. Vitlutade plankgolv, målad råspont på väggarna, naturmaterial, svarta möbler, betong..." Jag bläddrar vidare någon sida och då kommer exteriörbilderna upp; fasad i falu-svart, kritvita detaljer och ett runt fönster. Det vill säga; ganska exakt som vi har planerat att bygga.

*Hahaha* Det är tur att jag inte inbillar mig att jag är originell. Vi läser alla samma tidningar, böcker och bloggar. Hur skulle man kunna vara originell?

Men, men...vi ska faktiskt ha stående panel invändigt! Mycket originellt?

Yta

Att bry sig om yta - oavsett om det gäller kläder, hem eller utseende - betraktas av många som just ytligt. Ytligt i en mycket negativ bemärkelse. Mindre fint. Skadligt. Kanske rentav förledande eller subversivt. Någonting som man borde avhålla sig från, till förmån för mer genuina saker och intressen. Svampplockning, ekologiskt odlade grönsaker, lång föräldraledighet - och av någon anledning kläder från H&M. Det sistnämnda är helt obegripligt. Men ett ganska stort antal människor i min omgivning försvarar inköp av H&M kläder med att de är så billiga ("bättre att köpa billiga kläder och kunna jobba lite mindre"), utan en tanke på små taniga barnarbetare i sweatshops. För övrigt jobbar de inte mindre, de bara försvarar H&M-inköpen. I don't get it.

Jag är ytlig. Jag gillar yta. Jag engagerar mig i yta. Jag gillar fina grejer. Jag gillar design. Jag gillar till och med att städa (även detta tycks betraktas som subversivt av någon anledning - men man ska väl helt enkelt inte slösa bort sin dyrbara tid på någonting så oväsentligt som att hålla hemmet i ordning). Jag är ytlig - och jag orkar inte ens hyckla om det.

Beroende?

82%How Addicted to Blogging Are You?

Mingle² - Online Dating

Aj, aj. Men å andra sidan var resultatet ingen överaskning.

Små försiktiga steg

...har Lilla L. tagit. Hon har kunnat gå utan stöd i några veckor (jag har sett att hon har gått mellan möbler utan att hålla i sig), men det är som om hon inte riktigt har vågat eller litat på det. Men nu har hon börjat göra små korta promenader mitt på golvet. Några steg här, några steg där.

Ruckel och pyssel

Vi är mest i rucklen nu. River, gräver och målar. Planterar lite blommor. Dricker kaffe på den fallfärdiga verandan. Tittar ut över ån, som ringlar nedanför slänten. Tar promenader till havet. Äter glass. River ytterligare lite bråte. Målar några lister.

Arbetet har bara börjat - och måste nog betraktas som ändlöst. Det är ju riktiga ruckel vi pratar om. Ingen Ernstig idyll där man kan sitta och limma fast ulltussar på konstiga takkronor (vad tänker den mannen på?). Men det är som det ska vara; vi har köpt ruckel för att vi vill pyssla med ruckel. Pyssel = meditation för stressade akademiker, med för många tankar som snurrar i huvudet. Det är konkret. Det händer någonting som går att se och ta på - det är befriande.

Idag var dock det usla vädret övermäktigt. Regn och 14 grader "varmt". Det blev bara en kort visit i rucklen under eftermiddagen, sedan återvände vi hem.

Utmaning

Nyss hemkommen från rucklen (*pekar mot systerbloggen*). Läser några bloggar och hittade denna utmaning hos Pernilla.

Nämn något som gjorde dig glad igår:
Lilla L och jag busade och hade en skön dag ihop.

Vad gjorde du klockan 8:00 i morse:
Sov! Halleluja! Första sovmorgonen på evigheter.

Vad gjorde du för 15 minuter sedan:
Kollade på Golden League och läste bloggar. Samtidigt.

Det sista du sa högt:
? (Jag säger så mycket, hur ska jag komma ihåg det?)

Vad har du druckit idag:
Kaffe, te och vatten.

Vad var det senaste du åt:
Ugnsbakad fisk med kapris och fransk senap.

Vad var det senaste du köpte:
Två stora kassar med mat.

Vad är det för färg på din ytterdörr?:
Mörkbrun. Ful som stryk. En ny fin röd dörr står i garaget och väntar på att monteras.

Vad är det för väder hos dig nu?:
Småregnigt.

Godaste glassmaken:
Melon.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet:
Japp!

Sover du tungt?:
Nej, jag vaknar av att en knappnål tappas tre kvarter bort.

Drömmer du mardrömmar:
Ja, jag drömmer mardrömmar (och andra drömmar) ofta.

Trivs du med ditt jobb:
Vet faktiskt inte. Har fått nytt jobb nyligen och har inte hunnit känna efter.

Favoritklädsel:
Knälång a-linjekjol och en enkel top.

Favoritlåt just nu:
Vapnets Förtjäna mig själv.

Vad ser du om du tittar till höger:
En brun soffa, ett vitt skåp med en vinylspelare ovanpå, en 60-talslampa i jakaranda, en brun glasskål från Marimekko, ett fönster med tre orkidéer, några golvkuddar och en blå gåvagn från Ikea, vita väggar.

Vad gör dig glad just nu:
Min lilla familj och rucklen (*pekar mot systerbloggen*).

Humör just nu:
Trött.

Favoritgodis:
Kinderägg.

Kläder just nu:
Beige kjol från Nanso, med små tryckta svanar längs nederkanten. Beige top från GAP. Blommiga underbrallor från Åhléns.

Sommarplaner:
Bygga, måla, riva, bygga, pyssla...

Hur många kuddar sover du med?:
En platt (men fluffig) dunkudde.

Vad ska du göra härnäst?:
Blogga.

Spelar du något instrument?:
Flöjt och gitarr.

Morgon eller nattmänniska?:
Morgon.

Vad är viktigast för dig?
Familjen och jobbet.

Är du kittlig?:
Inte överdrivet.

Snarkar du?:
Absolut inte...även om det finns falska vitnessmål om motsatsen.

Stjärntecken?:
Tvilling.

Äckligaste insekten:
Flugor.

Stökigt eller välstädat?:
Välstädat, ingen tvekan.

Längtar du mest efter just nu?:
Ruckel som går att bo i.

Renovering

Just nu är vi mest ute i rucklen och renoverar. *Pekar mot systerbloggen - Två Små Ruckel*

Ruckel!

Idag är det dags; vi ska åka ut till rucklen (a.k.a. de nyinköpta stugorna) och börja röja. Det ska bli spännande att se hur bra det går med en vild snart ettårig busflicka som sällskap. Som äter det mesta som kommer i hennes väg, klättrar, pillar, drar och kryper/springer omkring. Jag misstänker att en av oss helt enkelt får vakta dotter.

YMG

Jag kan inte låta bli att länka till den här intervjun med Young Marble Giants. Jag har sagt det förut, men det tål att sägas igen; Colossal Youth är en fantastisk skiva. Lyssna här. Eller på Stuart Moxham senare grejer här. Så lågmält vackert. Minimalistiskt och perfekt.