Också ett sätt att spendera sin trettionionde födelsedag

Dela, dela, dela!

Läser väldigt bra föräldratips på Networking - se här.

Jag kan inte annat än upprepa: dela på ansvaret, våga be om hjälp och lita på din instinkt! Men kanske framförallt: dela på ansvaret! Det behöver inte betyda att båda gör alla sysslor eller på samma sätt. Det finns massor av varianter på hur man löser det rent praktiskt. Men att vara två personer som tar lika stort del i vardagen, oavsett om det gäller försvunna galonvantar, VAB-dagar, torkande av snoriga näsor eller att stå vid en fotbollsplan hela söndagen, gör gott för alla inblandade.

Alla ni som fixar all vardag och allt ansvar med barn som ensamstående - jag är imponerad. Om man har möjlighet att dela ansvaret med en vettig människa vid sin sida, oavsett om det är en partner eller någon annan, så har jag svårt att förstå varför man skulle avstå.

Just for the record

Prickigt barn, halvtidsarbete, halvtidsföräldraledighet och examenstider är en ekvation som inte går ihop.

Men, men, på något sätt fungerar det ändå. Lille O. är nöjd så länge han får sitta i min famn och jag småpratar med honom. L. hålls sysselsatt med pyssel och filmer. Mitt i detta försöker jag läsa uppsatser och styra upp diverse saker.

I morgon tar maken över hushållet.

E!

Det finns ett svar till dig, om sjukhusfobi och planerade kejsarsnitt, i ett inlägg längre ner!

Det här är någonting som jag skulle kunna skriva mycket mer om - och som jag har en känsla av att det borde talas mer om. Att vara gravid och att föda barn är någonting som de flesta av oss är programmerade ska vara någonting fint, fantastiskt, omvälvande och naturligt. Men i verkligheten är det dessvärre inte alltid så.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att man ska bli bemött på ett bra och respektfullt sätt även om man inte stämmer in på mallen hur den gravida kvinnan förväntas vara - och här kan jag kanske utgöra lite kontrast till många av de skräckhistorier som finns. Inte för att jag för ett ögonblick betvivlar sanningshalten i dessa historier, men för att visa att det inte fungerar så illa överallt.

(Till viss del har jag skrivit om detta här.)

Heja Isabellah!

Här sitter jag och dräller...och springer inte Stockholms marathon. Jag blir dock glad när jag läser om Isabellah!

Av med strumporna!

Alltså, vad är det med bebisar och deras motstånd mot strumpor?

Prickarna anfaller!

Jaha, så var vattkopporna i hushållet. *darrar av skräck då jag inte har haft vattkoppor och har misslyckats med uppsåtet att bli vaccinerad (vaccinet var slut och sedan tyckte läkaren att jag lika bra kunde vänta, då jag sannolikt redan är smittad)*

Barbie, musketörer och små feminister

Barbie: Jag vill bli musketör!
Karlslok: Höhö. Det krävs mer än bara vilja för att bli musketör.
Dotter: MAMMAAAAA! Han säger att flickor INTE KAN BLI musketöööörer!
Moder: Men han har ju fel. Barbie och hennes kompisar blir ju musketörer till slut.
Dotter: Ja, men varför säääääger han så!!!!???

Förlossningsenkäten

Jag tillhör ju inte dem som gillar att vara gravid. Eller att föda barn. Jag är däremot väldigt förtjust i de två små filurer som jag och Maken har lyckats åstadkomma. Så...jag snor en lista från Bondhustrun:

1. När fick du reda på att du var gravid?
Någon gång i november 2005 (?) och i juni 2010.

2. Hur gammal var du?
33 respektive 38 år.

3. Hur tog din partner det?
Han har blivit skitglad båda gångerna. Andra gången även förvånad.

4. Mådde du mycket illa?
Första gången mådde jag illa något så in i helvete. Jag spydde som en räv i 22 veckor. Till slut låg jag apatisk på toalettgolvet om nätterna och orkade knappt hasa mig tillbaka till sängen. Andra gången var det betydligt lindrigare. Visst mådde jag illa, under de 12 första veckorna, men i jämförelse var det ingenting. Den enda katastrofen var att flyga till USA. Det är inte kul att spy på en sunkig flygplanstoalett i mikroformat.

5. Var du känslig?
Rent mentalt var jag inte känslig alls. Men lukter...urk. Och parmaskinka vill jag fortfarande äta. Eller hjortronyogurt.

6. När kände du bebisens första sparkar?
Vecka 15-16 ungefär. Tidigt.

7. Var du ofta orolig?
Första gången märkligt lite, andra gången betydligt mer.

8. Sparkade bebisen mycket?
Mer stångades. Den ena med huvudet, den andra med sin vassa lilla rumpa.

9. När började du läcka bröstmjölk?
Ganska tidigt, kanske halvvägs in i graviditeterna.

10. Fick du bristningar?
Nope, inte en enda.

11. Blödde du någon gång?
Ja, jag var helt säker på att jag hade förlorat Lille O. i vecka 10 eller 11..Efter en mardrömsundersökning som pågick i en hel timme (jo, faktiskt!) så hittade läkaren en litet pickande hjärta. Jag har sällan blivit så glad.

12. Hur många ultraljud gjorde du?
Tre under graviditeten med L., fyra under graviditeten med O.

13. Hur ville du att din förlossning skulle se ut?
Ungefär som de blev.

14. Hur började din förlossning?
Planerat. Den andra var dock på väg att sätta igång några dagar tidigare.

15. Hur många timmar tog förlossningen?
30-40 minuter effektiv tid.

16. Födde du vaginalt eller kejsarsnitt?
Kejsarsnitt i båda fallen.

17. Hur mycket var du öppen när du kom in?
Det kollas inte vid planerade snitt. Men lite grann borde det ha varit den andra gången, med tanke på att ungen bokstavligen var på väg ut.

18. Vilken bedövning tog du?
Ryggbedövning.

19. Dragen med sugklocka?
Pass.

20. Hur lång tid tog det att krysta ut bebisen?
Pass.

21. Blev det komplikationer?
Nej, i princip inga.Kejsarsnitt nummer två blev dock lite rörigare än det första, då jag fick blodtrycksfall, allergiattack och att bedövningen började släppa innan allt var klart. Det gick dock bra ändå. Efteråt har jag repat mig oerhört snabbt.

22. Vad tyckte du var jobbigast?
Oh. Mitt "problem" är ju att över huvud taget befinna mig på en vårdinrättning och att genomgå undersökningar. Paniken lurar ständigt runt hörnet och ja...några rejäla attacker har det blivit.

23. Var du rädd för något?
Se ovan.

24. Skrek du?
Nä, men jag har gråtit helt okontrollerat.

25. Hur många var inne i förlossningsrummet?
En hel armé, men så är det ju på operationssalar.

26. Hade du någon nära med dig?
Maken.

27. Fick du sys?
Ja. Ingen aning om hur många stygn, men det blir ju ganska många och i olika lager.

28. Vilken vecka födde du i?
38+5 kanske? Minns faktiskt inte så noga.

29. Vad var vikt och längd på bebisen?
2500 gram, 46 centimeter respektive 3100 gram, 49 centimeter.

30. Ammar du?
Ja,jag har ammat men inte särskilt länge.

31 Hur gammal är bebisen nu?
Den ena fyller fem år i sommar, den andra blir snart fyra månader.

32. Vad tyckte du om förlossningen?
Under omständigheterna bra. Trots att jag är en hopplös patient, som mest är livrädd och på sammanbrottsnivå, så har så gott som alla inblandade varit förstående, flexibla och professionella. Och båda förlossningarna har självklart varit fantastiska upplevelser när det har kommit till själva mötet med den lilla krabaten. Vid den andra fick jag ha Lille O. kvar inne på operationssalen nästan hela tiden som personalen sydde ihop mig, vilket var finare än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. L. var alldeles för liten för att stanna kvar inne på den kalla operationssalen, så henne kunde jag bara titta på lite snabbt (vilket var helt ok just då) innan hon försvann till förlossningsavdelningen med Maken. Väl där hade vi sedan ett väldigt fint möte, men det blev ju av praktiska skäl lite fördröjt.

33. När kommer nästa barn?
Det blir inga flera barn. Jag fyller 39 år i nästa vecka och Lille O. tog ungefär två år att producera.

Mycket nu

Det här är en udda vecka. Först var jag på resande fot i två dagar, nu har maken dragit iväg på en konferens i tre dagar - och när han kommer hem ska vi på stort galej på kvällen (vilket innebär att Lille O. ska ha barnvaktspremiär, men det kommer att gå fint då det är bästa svägerskan som kommer hit för att ta hand om kidsen). Nästa vecka är det avslutningsvecka för alla studenter, vilket innebär slutseminarier så gott som hela dagarna (det vill säga, på den halvtid som jag jobbar).

O.

För övrigt var det väldigt mysigt att komma hem, efter två dagar och en natt borta. Särskilt Lille O. är en riktigt mysgubbe. Han vill helst sova mot min axel eller sitta och mysa i min famn, vilket är ett helt annat beteende än L. har. Hon vill ha utrymme och rörelsefrihet. Efter några sekunder i famnen så börjar hon skruva på sig.

COS och konsumtion

Det verkar råda lite olika meningar om storheten i att COS har kommit till Sverige. Själv kände jag mig föga exalterad, trots att jag verkligen brukar gilla COS. Det var mest trångt, bökigt, milslång kö till provrummen och halvdeppiga kläder. Jag stod en stund och fingrade på en svart assymetrisk historia, men hängde tillbaka den.

Sedan traskade jag vidare till Zara för lite budgetshopping. Det blev ett par beiga chinos, en randig oversizetröja (fast i en blå/rosa/grön färgställning) och en blå/vit topp (det vita upptill är i spets). Och jag lät bli att köpa en bedårande gul kofta och en topp i den mest udda aprikosa färg från Filippa K.

Läst 2011 (del 15)

Titel: Eldar och is

Författare: Birgitta Stenberg

Antal sidor: 316

Förväntningar: höga! Jag älskar Stenberg, hon är fantastisk!

Handlar i grova drag om: Det här är en fortsättning på Birgittas självbiografiska serie, där bland annat Kärlek i Europa och Apelsinmannen ingår. Eller snarast tvärtom: det här är berättelsen om Birgittas mamma och mormor samt hennes egen uppväxt. Det är en berättelse över generationerna, där många mönster upprepar sig. Det handlar om starka kvinnor som i hög grad styrs av kärlek och kroppslig passion – och som ibland får betala ett högt pris för detta. Det är också en berättelse om okonventionella relationer och där förmodade blodsband visar sig vara någonting helt annat. Och inte minst: det är en berättelse om social klass – där klassresorna går i olika riktningar från en tid till en annan.

Så tycker jag: Hur mycket jag än vill älska den här boken, och de starka berättelserna, så får jag inte riktigt ihop det hela. Ibland är berättandet ruskigt detaljerat, ibland är det närmast skissartat. Ju längre fram vi kommer i tiden, desto snabbare går det. Karaktärerna är färgstarka och mustiga, men samtidigt motsägelsefulla (vilket de säkert var i verkligheten också) och lite platta. Jag har helt enkelt lite svårt att köpa delar av framställningen. Bland annat så finns det en delberättelse om Birgittas mormor, en ung oskuldsfull lärarinna som plötsligt finner sig indragen i den mest passionerade trekant med en kvinna och en man. Pang på! Fast egentligen är nog det största problemet att Stenberg har klämt in dessa generationsberättelser i en enda bok, de hade förtjänat var sin bok – och mycket mer utrymme.

Betyg: 3 av 5

Igenkänd!

Igår, på flyget ner till Hufvudstaden, hände någonting högst oväntat. Personen i sätet bredvid frågade om jag var J., J. som i bloggen. Det visade sig vara Viktoria, vars blogg jag har läst med stort intresse (det kommer en länk snart!). Vi har till och med funderat på att träffas tidigare, vilket av någon anledning inte har blivit av - och nu så kände hon helt enkelt igen mig på mina röda träskor och min blommiga väska från Svenskt Tenn. Hur kul som helst!

Tack för att du gav dig till känna! Jag hoppas att vi träffas igen.

Dagens häng

Skickat från min iPhone

Borde...nu

Jag borde verkligen packa nu samt komma på vad jag ska ha på mig, för två dagar i Hufvudstaden. Det blir möten på kontrollmyndigheten, häng på Kungliga Biblioteket, lite shopping (hej COS!) och träff med Bästa K.

Ingen bitterhet alls. Inte alls.

Saint Etienne är sannolikt det band jag har sett flest gånger (kanske femton?). Och jag var inte där. Gahhhh!

För några år sedan kom jag nämligen fram till att jag inte kan åka till Stockholm, eller andra städer, för att gå på alla konserter som jag vill se. Det fungerar helt enkelt inte med alla andra jobbresor som jag och maken gör. Oftast känns det okej, men inte alltid.

Dagens sanning - hört i trädgården

- Om vi gillade sådana där skott från kryptallen och maskrosor, då skulle det vara lätt att fixa en snygg trädgård.

- Hmmrf.

I trädgården

Skickat från min iPhone

I ett hav av nostalgi

I helgen säljs de sista grejerna från mormor och morfars hus på auktion. Huset är tömt och de nya ägarna tar över om några veckor. Det känns sjukt...konstigt. Morfar byggde huset för 61 år sedan och det är där som släkten alltid har sammanstrålat. Oändliga söndagsmiddagar (trots att min mormor verkligen inte kunde laga mat), årliga sill och potatisfester (som hölls när nypotatisen plockades upp), trädgårdspartyn, krocketmatcher på den lutande gräsmattan, dartturneringar vid garaget, solvarma hallon, klippdockor och Barbielek med kusinerna, julaftnar och så mycket annat. Nu ska någon annan ta hand om morfars bambu och jasminträd.

Gaga

Det känns bra att Gaga har släppt en ny skiva, så att kidsen har något att lyssna på. Jag väljer Gaga hundra gånger framför Saade en gång, om vi säger så.

Dagens insikter

- Mina röda Hasbeens, som är inne på fjärde säsongen, håller på att rasa ihop.

- Det kommer att bli rasande intensivt arbete, på de femtio procent som jag jobbar, fram till midsommar.

Vänskap

Sedan jag flyttade hemifrån när jag var 16 år har jag flyttat väldigt många gånger. Jag har bott mellan Skåne och Västerbotten, i stora städer och i små hålor, i skrubbar utan dusch och i relativt stora hus. Jag tillhör till och med den ovanliga kategorin människor som gillar att flytta. Nya intryck, nya utmaningar och omväxling.

Att flytta långt som vuxen (läs: efter studenttiden) är dock ganska arbetssamt rent socialt. Det tar lång tid att bygga upp nya nätverk, både privat och professionellt, då folk redan är etablerade och nöjda med det som de redan har. Under de första åren i Umeå umgicks jag i princip bara med makens vänner och kollegor. Det tog flera år innan jag tog en fika eller gick på bio med en person som jag kunde känna var min "egen" vän i Umeå. Självklart hade jag kvar mina bästa vänner, i Stockholm och på andra ställen, men det blir trots allt annorlunda när man bor långt ifrån varandra och träffas några gånger per år - och det är kul att ha vänner som man kan träffa en helt vanlig tisdagskväll också.

Under de senaste åren har ett nytt problem dykt upp. Mina vänner i Umeå tenderar nämligen att flytta härifrån. De får nya jobb och attraktiva erbjudanden någon annan stans. Och jag är verkligen inte den supersociala typen som umgås i stora gäng, utan umgås vanligtvis med en handfull personer. Nu ska jag så klart försöka fortsätta hålla kontakten med den senaste i raden av vänner som flyttar - men det känns ändå en smula tomt och tråkigt att hon flyttar.

Ut ur huset?

Det är någonting konstigt det här med att ta sig ut ur huset när man är föräldraledig. Hur svårt kan det vara...?

Hur som helst. Idag måste det ske. Jag måste köpa linsvätska. Idag.

Inte mycket nytt under solen (och så vidare)

När jag ändå tjatar om Young Gods, som antagligen är ett av världens bästa band.

Fan. Jag börjar bli som de något äldre herrarna på jobbet. De som (nästan) bara lyssnar på Stones och Greatful Dead. Det enda som skiljer är spellistan.

Idag - en snodd lista

Åt jag: frökusar och kaffe (frukost), äggröra med körsbärstomater och parmesan (undermålig lunch), marinerade kycklingklubbor, stekt potatis och citronaioli (middag).

Lyssnade jag på: Young Gods.

Tittade jag på: Mermadia. Not my choice, om vi säger så...

Skrattade jag: åt maken. Lika kul som vanligt.

Sjöng jag: med till Young Gods.

Köpte jag: ingenting.

Lyckades jag: öppna min viktiga språkgranskade fil.

Misslyckades jag: med ambitionen att ta mig ner på stan.

Påbörjade jag: målningen av dörrfoder på övervåningen.

Avslutade jag: avslutar jag någonsin någonting?

Valde jag: att göra väldigt lite.

Fick jag: en galen lampa av min mamma. Den är från Murano och allt annat än minimalistisk.

Ångrade jag: ingenting?

Höll jag på att: rensa i källaren.

Blev jag glad: när jag tittade på kidsen.

Blev jag arg: när jag insåg att det hade demonstrerats mot det nya stadsbiblioteket. Det kommer ju att bli bra!

Provade jag: en klänning som jag köpte i USA, när jag var gravid. Den satt som en säck nu.

Ville jag: prata med Bästa M.

Helgens projekt: pimpa dotterns rum

Dagen i punkter

- Möten, möten och fler möten.

- Krånglande dator (som inte ens lyckades öppna ett viktigt dokument).

- Pärlplattor.

- Migrän.

?

Men...var har de senaste dagarnas inlägg tagit vägen? Jag som är så trött att jag knappt minns vad de handlade om.

Hej konsument!

Sådana här DN-listor måste man ju göra lite då och då.

Favoritgata: Odengatan i Hufvudstaden (fortfarande...efter snart åtta år i Norrland).

Favoritdrink: jag är inte mycket för drinkar.

Äter lyxmiddag på: Victoria.

Bästa mikromaten: gillar verkligen inte mikromat, men om det ska mikras så föredrar jag matrester (typ hemmagjord lasagne eller något långkok).

Favoritförort: Råsunda (ibland kan jag verkligen sakna min gamla lägenhet i Råsunda och de fina promenadområdena mot Sumpan och Råstasjön).

Fikar gärna på: Costas.

Bästa lunchstället: här i stan äter jag gärna lunch på Victoria (det vill säga samma ställe som för en lyxmiddag), annars är jag löjligt förtjust i Operakällarens bakficka och Ki Mama.

Bästa brunchen: jag gillar att äta frukost, inte brunch. Och för frukost duger de flesta hotellfrukostar. Eller ännu hellre, Starbucks.

Bästa kaffet: Kahls kaffe på NUS. Det är kanske inte bäst i världen, men gott och prisvärt (en bra latte för en tjuga, vad finns att klaga på?)

Bästa baren: jag undrar när jag senast var på en bar...?

Senaste Stockholmsupptäckt: att jag inte har någon koll längre. Vid nästa besök ska jag försöka hinna till Marc Jacobsbutiken.

Senast sedda teater/dansföreställning: en oerhört deppig barnföreställning (med lite sång och lite teater). L. dissade den fullständigt.

Favoritlyxartikel: väskor (köps mycket sällan) eller parfym (köps betydligt oftare).

Värsta huvudbonaden: typ sådana här kepsar?

Favoritråvara: högrev.

Favoritmärke: det beror på vad det gäller. På kläder är det Filippa K., för att det är ett märke som nästan alltid passar min kropp. Men jag gillar även mycket annat. På skor är det Clarks (för att de finns i storlek 35 och passar mina fötter) och när det gäller accessoarer är jag fruktansvärt konservativ. Men men, jag handlar ganska mycket på Åhléns också.

Användbar pryl: papper och penna.

Modeförebild: jag är så vansinnigt tråkig, men den enda jag kan komma på är Gwyneth. Jag tycker också att Chloë Sevigny är rasande vacker, men jag vet inte om hon är någon modeförebild direkt.

Motionerar: jovars, det brukar jag göra. Springer, tränar på IKSU eller spelar golf.

Hejar på/håller på: svenska golferskor (som Mimmi Hjort och Anna Nordqvist) och diverse friidrottare (exempelvis Isabellah Andersson). Jag tittar gärna på idrott, men avskyr flocksporter som fotboll och ishockey.

Hej vårdval!

Det här är inte det minsta politiskt korrekt, men oj vad jag gillar min nya hälsocentral. Från att ha slitit mitt hår i förtvivlan över den helknäppa vårdcentral som jag har varit listad hos, som verkar ha som främsta mission att se till att ingen, oavsett åkomma, kommer innanför dörren, så har jag bytt till en privat klinik som numera är en landstingsanknuten hälsocentral. Några positiva saker, som står i skarp kontrast till min före detta vårdcentral:

- de svarar i telefon

- jag fick en läkartid inom en vecka (åkommorna var inte akuta)

- personalen var trevlig

- läkaren var proffsig och kompetent.

Jaja, nya tag och så vidare

I morgon är en ny dag. Utan att gå in på detaljer så kan den svårligen bli sämre än denna.

Hepp.

Läst 2011 (del 14)

Titel: Broder Daniel - When We Were Winning

Författare: Klas Ekman & Martin Norberg

Antal sidor: 160

Förväntningar: höga - jag är pinsamt förtjust i musikbiografier.

Handlar i grova drag om: Henrik och Daniel lär känna varandra på högstadiet och startar ett band, ett band som i ärlighetens namn handlar mer om fester och attityd än om att repa och skriva musik. Så småningom blir bandet, Broder Daniel, en subkultur i sig. En subkultur med fanatiska fans, stjärnbeströdda ansikten och magisk musik. Vägen är dock kantad av konflikter, sprit, droger, hype, mer sprit och ännu fler konflikter. Bandmedlemmarna avlöser varandra och det mesta går åt helvete. Fram till den magnifika avslutningen:

Så tycker jag: Jag är betydligt mer förtjust i Broder Daniel än jag är i den här boken. Den är för tunn, opersonlig och har för spikrak kronologi. Ett stort plus dock för bilderna, de berättar minst lika mycket som själva texten.

Betyg: 2 av 5

Elton & jag

Och så var vi där igen, att jag vaknar kring tretiden och inte somnar om. Det beror inte på att vi har en tremånaders bebis i huset eller att jag skulle ta alla nattpass (snarast motsatsen). Jag tror att jag håller att på bli en medelålders tant som i likhet med min pappa inte sover särskilt mycket.

Jaja.

Nu lyssnar jag på Elton John och dricker kaffe.

Finaste allsången?

Läst 2011 (del 13)

Titel: Tiger

Författare: Mian Lodalen

Antal sidor: 351

Förväntningar: mediumhöga.

Handlar i grova drag om: Tiger är fortsättningen på Lodalens mycket uppmärksammade - och fina - bok Dårens dotter. Connie växer upp hos sin moster och hennes man, då mamman tog livet av sig när Connie var liten bebis och pappan var det mesta förutom en lämplig pappa. Connie drivs av ett gigantiskt utanförskap och gör uppror mot det mesta. Mot skolan. Mot styvföräldrarna. Mot den allmänna medelklassiga normativiteten i villaområdet i Jönköping. Mitt i allt detta finner hon tre nya vänner, som både ger henne tillhörighet och som

öppnar nya dörrar. Inte minst till sexualiteten. Det sistnämnda blir omstörtande, då Connie upptäcker att hon attraheras av tjejer. Då detta utspelar sig på 70-talet är den insikten långt ifrån enkel, självklar eller välkommen. Tvärtom så ser Connie det som det värsta som skulle kunna hända: det onda och sjuka. I böcker och tidningar läser hon om

homosexualitet som en sjukdom, någonting som kanske kan botas med elchocker men som annars leder till ett ovärdigt liv. Eller självmord. Men - sedan träffar Connie Åsa. Snygga, coola, fina, trygga Åsa. Tjejen som luktar äppelschampo.

Så tycker jag: Å ena sida tycker jag att det här är en både bra och viktig bok, en bok som jag vill sätta i näven på de flesta tonåringar. Skälet till det är inte bara att den skildrar en ung tjejs sexualitet och homosexualitet på ett bra och rättframt sätt - utan för att den handlar om så mycket annat också. Den handlar om vänskap, vanmakt, utanförskap och klass.

Å andra sidan så stör jag mig på Lodalens språk och berättarstil. Jag tycker att det är alldeles för mycket jargong. Berättarstilen kan självklart ses som en styrka, ett personligt och unikt tilltal, men jag blir mest trött på den. Dessvärre - för det är en mycket bra berättelse.

Betyg: 3 av 5

Läst 2011 (del 12)

Titel: En dag

Författare: David Nichols

Antal sidor: 431

Förväntningar: mediumhöga.

Handlar i grova drag om: Det här är en konceptroman. Den börjar en dag, eller snarast natt, på slutet av 1980-talet då Emma och Dexter hamnar i säng med varandra. Emma är kulturbruden och nörden. Dexter är den snygga överklassgrabben utan några egentliga planer för framtiden. Sedan får vi återse dem samma datum varje år, i nästan 20 år. I hög grad är det här en roman om kärlek och förvecklingar - om hur Emma och Dexter egentligen är menade för varandra men hur det (nästan) alltid kommer någonting i vägen. Men det här är också en en stilstudie av 90- och början av 2000-talet; av musik, trender, jargong, maträtter och drömmar.

Så tycker jag: En kompis till mig sammanfattade boken som att den är som ett manus för en romantisk komedi med Hugh Grant i huvudrollen - och det är exakt så den är, på ett bra sätt. Den är rolig, skruvad, sorglig och ruggigt träffsäker (inte minst när det kommer till populärkultur och jargong). Början är lysande, mitten lite upprepande och slutet (faktiskt!) väldigt överraskande. Det är inte en bok som kommer att gå till historien som den stora romanen, men den stannar kvar längre i medvetandet än vad man kanske tror att den ska göra.

Betyg: 4 av 5

Blått är flott (igen!)

Eftersom alla andra verkar kunna köpa kläder på Monki, som ser fantastiska ut på dem, så slog jag till på ett par marinblå chinos idag. Ganska korta och morotsformade, med lite häng i rumpan.

Det ska bli intressant att se om jag kommer att gilla dem. De var jättesnygga i provrummet - men det har man ju varit med om förut.

Hurfantänktevinudå?

Idag har jag och maken varit och gjort någonting väldigt väldigt korkat. Eller. Det korkade har vi inte gjort ännu, men vi så att säga bereder marken för oerhört korkade handlingar. Så inihelvete korkade att elchocker eller förmyndare borde vara på sin plats.

Det här är för övrigt den mest irriterande formen av bloginlägg, alla kategorier, då författaren lite kryptiskt hintar om någonting men inte säger rätt ut vad det gäller.

Men. Vi får se. Om vi kommer på bättre tankar så kan jag förvandla det hela till en underhållande anekdot lite längre fram. Annars lär ni får reda på det ändå. Bara lite mindre tokroligt och mer hurfantänktevinudå.

Hejdå HP:en!

Idag beställde jag ny dator på jobbet, en MacBook Pro, så snart är pc-skrällena utrotade ur min vardag. Jag kan knappt bärga mig.

Travel light...yeah right?

Ibland är det skönt att läsa att det är fler än det här hushållets medlemmar som tar med halva bohaget när de ska ut och resa. Vi kan inte ens åka till stugan, som ligger lite drygt två mil från hemmet, utan att packa bilen full. Fatta hur det då blir när vi ska förflytta oss lite längre bort.

To do

Förskolan har stängt under eftermiddagen, för planering. Lille O. ska till BVC och få en spruta. Böcker måste lämnas tillbaka till biblioteket. L. vill ha ett par nya jeans (det är tydligen viktigt att det är blommor på dem).

Äntligen!

Intresseklubben noterar: marinblått is da shit

Någon gång så där vart femte år så får jag för mig att marinblått är den tjusigaste färgen på kläder. När jag skriver det så inser jag hur rubbat det låter. (Hej, jag vill se ut som en flygvärdinna!)

Den senaste tiden har jag inhandlat ett par mycket marinblå jeans (utan slitningar och annat trams), en lika blå trenchcoat, en blå och vitrandig tröja, en mörkblå jeanskjol med guldfärgade knappar och en väldigt blå kofta.

Ofta sammanfaller detta med att jag måste överdosera Prefab Sprouts. Strunta i ett videon är anskrämligt ful och att Paddy har västen från helvetet.

Dagens runda (den fjärde för sässongen)

Sju kilometer, i ett ganska lugnt tempo. Jag är faktiskt ganska förbryllad över att det går så pass bra som det gör. Det är nästan ett år sedan jag kunde springa ordentligt (sedan började jag må gravidilla och ytterligare någon månad senare fick jag ont exakt i hela kroppen och kunde knappt röra mig ur fläcken). Vid tidigare uppehåll så har det varit mycket segare att komma igång än nu.

Om den svåra konsten att arbeta deltid

Just nu så jobbar jag och maken halvtid och är föräldralediga på halvtid. Normalt jobbar vi varannan dag. Ibland, som idag, växlar vi vid lunch.

På det stora hela så är det en optimal lösning. Vi är båda vara hemma och myser med vår lilla bebis - men har samtidigt kvar kontakten med jobbet (både intellektuellt och socialt). Att jobba halvtid, eller deltid, har dock sina uppenbara nackdelar. Det är snudd på hopplöst att se till att en halvtid begränsas till en halvtid innehållsmässigt. Ganska många dagar känns det som om vi båda försöker fixa nära på heltidsjobb men på halva tiden. Eller kanske inte ens på halva tiden. Det blir mycket jobb på kvällar, tidiga morgnar och helger.

Nu handlar inte det här om oförstående chefer, exploatering av arbetskraft eller dåliga arbetsförhållanden. Det är snarast priset för relativt fritt arbete, där vi själva definierar och prioriterar många (men självklart inte alla) av våra arbetsuppgifterna. Det är ingen som förväntar sig, eller kräver, att jag ska skriva klart ett bokkapitel under påskhelgen. Eller att besvara en krisartad fråga från en kollega när jag är hemma. Men jag vinner på det själv - och det är därför det är så svårt att dra tydliga gränser. Och om jag ska vara ärlig så vet jag inte ens om jag vill ha tydliga gränser mellan arbete och fritid. Då hade jag lika bra kunnat välja att göra någonting annat. Att göra klart en budget en sen tisdagskväll, eller läsa en uppsats under semestern, vägs upp av att jag kan pilla mig i naveln någon annan dag. Eller läsa en spännande artikel. Eller åka på en konferens och träffa gamla kollegor. Så nej, även om det är mycket, så ska jag inte klaga.

Dagens andra stora fråga

Kofta. Inte kofta. Kofta. Inte kofta. Kofta. Inte kofta.

Sitter med fingret på beställarknappen och velar.

Ps. Deklarationen är undertecknad. Jag orkade inte ens göra mina vanliga avdrag.

Dagens stora fråga

Varför är det kört att deklarera en dag, eller en några timmar, tidigare än absolut nödvändigt? Hur svårt är det att räkna ihop några kvitto, fylla i en ruta, kolla att siffrorna stämmer och skriva under?

Inte alls, inte alls...

När livet är mer än bara okej

Sonen sover i min famn. Storungen springer av sig i trädgården. Maken krattar löv. På spisen puttrar en skånsk senapsstek a la Mannerström och på trappen står ett gäng blommor och väntar på att bli planterade.

Till och med akvariet, a.k.a. det konstant dåliga samvetet, är städat!

Okej då

Det var riktigt mysigt med majbrasan. Kallt som tusan så klart (det är det väl alltid på Valborg?).

L. tyckte att det var spännande med själva elden och kul med kören (fast hon var besviken över att vi inte sjöng med). Vi övriga tyckte att det var ganska spexigt att talaren, universitetets rektor Lena Gustafsson, hoppade fallskärm till talet.